Spanien, Västeuropas näst största land efter Frankrike, har utvecklats otroligt snabbt de senaste tjugo åren. Från att ha varit ett av Europas fattigaste länder under diktatorn Franco till en välfärdsstat helt i nivå med andra västeuropeiska länder. Turismen och EU är två viktiga förklaringar till denna utveckling.

Vi tillbringade nästan fem veckor i Spanien under vår Iberia Tour sommaren 1999 och cyklade då från Andorra i Pyrenéerna ner till Barcelona, följde sedan kusten ner till Andalusien, där vi svängde upp några mil inåt landet och tog oss sedan ner till kusten igen vid Gibraltar. Därifrån fortsatte vi mot Sevilla och höll oss sedan längs kusten till den portugisiska gränsen. År 2001 började vi vår Tour of the Alps i Barcelona och följde kuststräckan Costa Brava norrut till franska gränsen.

Landskapet är väldigt skiftande, från den gröna nordkusten och Pyrenéernas alplika terräng, över trädlösa högplatåer i inlandet ner till öknar, kala berg och olivodlingar i söder. Det finns dock en sak som finns i hela Spanien; berg, berg och åter berg... Landet är ett av Europas mest kuperade och har den högsta genomsnittliga höjden över havet efter Schweiz. Mer slättlika jordbruksbygder finns egentligen bara i vid floderna Guadalquivirs och Ebros deltan. En cykelsemester i Spanien kräver därför en mycket bra kondition för att bli en njutning. Detta i kombination med klimatet är också den naturliga förklaringen till att cykelturism inte har slagit igenom i landet ännu. 1999 mötte vi sammanlagt inte mer än ca femton cykelturister under nästan fem veckor, dock är cykling liksom i de flesta sydeuropeiska länder en mycket stor sport i Spanien.

Har man bra kondition är dock Spanien ett land att cykelsemestra i. Landet har väldigt mycket att erbjuda; historiska städer, turistorter med kilometerlånga sandstränder, landsbygd där tiden tycks ha stått stilla i decennier, rik kultur, vacker och omväxlande natur, billig och god mat, fantastiska utsikter, intressanta människor mm mm. Spaniens stora yta gör också att det alltid finns nya intressanta områden att upptäcka.

De delar av landet som vi uppskattade mest var Pyrenéerna, dalgången Las Alpujarras norr om Costa del Sol och de s k vita byarna i västra Andalusien samt området runt Granada, med bland annat Europas högst belägna väg över bergstoppen Pico Veleta. Områden som vi inte rekommenderar är framför allt kuststräckan mellan Tarragona och Valencia; mycket intensiv trafik, smutsigt och många överexploaterade turistorter. Här måste det finnas mycket finare områden en bit inåt landet uppåt bergen. Barcelonas södra infart är heller ingen höjdare, en fyrfilig väg med mängder av oerhört otäcka av- och påfarter.

Vi fick intrycket av att spanjorer är lite mer distanserade till främlingar än till exempel fransmän. Gubbarna på bänkarna i parken kommer ganska sällan fram och ska berätta sina bästa historier. Detta intryck kan bero på att våra kunskaper i spanska språket är relativt dåliga och därför kanske inte var så utåtriktade som krävs för att komma i kontakt med folket ordentligt. Det kan nog vara som i Sverige att främlingen oftast måste ta första steget för att skapa kontakt. Engelskaundervisningen i skolorna verkar fortfarande vara näst intill obefintlig. Att prata spanska är alltså otroligt värdefullt om man reser på landsbygden, kom bara ihåg att man pratar katalanska i stora delar av östra Spanien.

På eftermiddagarna stänger hela landet för en välbehövlig siesta i värmen. Mellan kl 14 och 17 är i stort sett endast bensinmackar och stormarknader i större städer öppna. Siestan är fullt förståelig och något man snabbt lär sig att uppskatta när det är varmt. Några lata timmar i parkens skugga under eftermiddagen är faktiskt inte helt fel. (Ibland får man i Andalusien sällskap med folk från Juntan, män i kycklinggula overaller med tillhörande gul keps som normalt sköter t ex turistinfo och sophämtning mm, men mest verkar åka runt och prova parkbänkarnas bekvämlighet.) Affärerna har i gengäld öppet till framåt tio på kvällen. Då börjar också middagstiden för de flesta spanjorer, restauranger börjar dock servera middag lite tidigare, oftast från kl 20. Lunch serveras mellan ca 13 och 16. Det gäller att handla på sig till exempel bröd och frukt för att ha som mellanmål under eftermiddagen. Annars hinner man bli rejält hungrig innan affärer och restauranger väl öppnar igen. Söndagar är helstängda med undantag för bensinmackar, restauranger och stora mataffärer i städerna.

Om cykeln skulle gå sönder finns det cykelaffärer och reparationsverkstäder i de flesta städer. Dock är andra cyklar än racercyklar och mountainbikes mycket ovanliga så det kan vara svårt att få tag i delar till andra typer av cyklar. (Till exempel innerslangar till Eriks touringcykel med 28 tums hjul och vanliga ventiler).

Väder

Speciellt svårt att vara meteorolog i Spanien kan det inte vara. Sommarvädret kan nämligen sammanfattas med två saker; sol och varmt. Temperaturen ligger oftast runt 30-35 grader men kan ibland klättra till en bra bit över 40 grader i skuggan. Allra varmast har den så kallade stekpannan runt Sevilla och Cordoba och ökenområdet Extremadura. Svalare är det längs nordkusten och på högalpin terräng i Pyrenéerna och Sierra Nevada. Vintrarna är ganska regniga så vår och höst måste vara de bästa årstiderna för en cykelsemester i Spanien. Madridborna beskriver ibland områdets klimat som nio månaders vinter och tre månaders helvete!

Vi cyklade dock i Andalusiens bergspass mitt under den allra varmaste tiden utan större problem. Lösningen ligger i att hela tiden fylla på kallt gott vatten (finns på mackar och gratis från brunnar i byarna i bergen, kranvattnet är dåligt och smakar oftast ganska unket) och att ta regelbundna pauser i skuggan, speciellt under siestan på eftermiddagen. Det är givetvis bra att försöka komma iväg så tidigt som möjligt på morgonen för att utnyttja tiden under förmiddagen när det fortfarande är ganska svalt. På eftermiddagen får man sedan vara beredd på vindar som bränner mot huden och får ögonen att svida.

Vägar och trafik

Precis som i Italien tolkas de flesta trafikreglerna mer som rekommendationer än som lagar. Dock var vårt intryck att stopplikter och rödljus efterföljs något bättre i Spanien än i Italien. På större vägar är trafiken väldigt snabb och intensiv med många långtradare som inte lämnar tillräckligt avstånd till cyklister. Oftast går det dock att som vanligt hitta småvägar vid sidan om som är i stort sett tomma på trafik, även om vägnätet inte är lika omfattande som i till exempel Grankrike. På större vägar finns det nästan alltid en bred och välunderhållen vägren att ta till som cyklist, vilket gör det uthärdligt att cykla även på större vägar emellanåt. En spansk bilist skulle inte heller få för sig att gå ut på vägrenen för att underlätta en omkörning, så vägrenen är cyklisternas revir. I städerna används ofta trafikljus som fartdämpare, de visar rött tills man kör i under 50 km/h. Ibland reagerar de dock inte på cyklister, och visar rött hela tiden, vilket är störande. Kommer det inga bilar så kör man därför ändå. I vissa städer finns även trafikljus där lyset längst ner blinkar gult, detta har samma betydelse som blinkande gult ljus i Sverige, med skillnaden att inte alla vägar in i korsningen har blinkande gult samtidigt. Kör alltså som om det vore grönt men med lite större försiktighet.

Vägarna är väl underhållna med få undantag. I fattigare delar kan man emellertid hitta vägar dit EU-bidragen inte räckt till ännu. Vägnumreringen är något okonsekvent och verkar bestämmas på lokal nivå. Det finns vad vi förstår statliga nationella vägar, som börjar med N. Motorvägar börjar med A och mindre vägar med B, C eller provinsbeteckningen, t.ex SE i Sevilla och M i Madrid. Motorvägarna delas in i två typer, Autovía med 100 eller 120 km/h som maxhastighet och cykling tillåten under vissa omständigheter (se nästa stycke), och Autopista där cykling alltid är förbjuden. Autopistan är dessutom oftast avgiftsbelagd. Förutom mycket och snabb trafik är nackdelen med Autovíor är att man inte vet om man får cykla där innan man kommer fram. Kortare sträckor har vi ibland inte funnit något alternativ till förbjudna Autovíor och då cyklat där trots förbudsskyltar. Inte ens polisen har dock brytt sig då...

Ett halvår efter det att vi cyklade genom Spanien sommaren 1999 infördes en ny lag vars syfte är att öka säkerheten för cyklister, men som istället troligen kommer att göra att ännu färre spanjorer kommer använda cykeln som transportmedel. De viktigaste delarna av lagen består av:

• Förbjudet att cykla på Autovía, förutom då inga alternativ finns.
• Förkörsrätt för cyklister förlorad vid de flesta typer av korsningar.
• Hjälm obligatorisk på landsväg.
• Reflekterande kläder obligatoriskt på landsväg i dåliga ljusförhållanden.

Läs mer om den nya lagen här.

Vägskyltningen är godkänd, åtminstone längs större vägar. Blåa skyltar visar till Autopista/Autovía och vita mot övriga vägar. Avståndsmarkering till städer är ovanligt, dock finns kilometermarkeringsskyltar uppsatta längs de flesta vägar, antagligen för att kunna ge exakt position vid trafikolyckor. Dessa markeringar används också som adresser till t ex campingar och hotell, exempelvis Camping La Buganvilla, Carretera N340 km 188.8. Detta betyder då att campingen ligger längs väg N340, 18 mil och 8,8 km från Cádiz där vägen börjar.

Kartor

De mest spridda kartorna är Michelins i skala 1:400 000. Dessa är hyfsat exakta och uppdaterade men egentligen i för dålig skala för cyklister. De lokala kartorna med större skala som vi köpt har oftast varit totalt urusla så vi får nog rekommendera Michelin ändå, trots att även dessa ibland visat både sjöar och vägar som inte funnits (och tvärtom).

Prisnivå

Spanien är något billigare än Sverige, speciellt utanför turistområdena. Vi har ätit trerätters middag för ner till 65 kr per person. Camping kostar ungefär som i Sverige, dvs ca 100 kr per natt för två personer och ett tält. En ganska dyr post blir dock allt vatten som går åt i värmen, som cyklist kan man ju inte bunkra vatten på billiga stormarknader eftersom det bara tar en halvtimme innan det är varmt när temperaturen ligger på mellan 30-35 grader. På bensinmackar kostar en 1,5 liters vattenflaska mellan 10 och 15 kr mot ner till två kronor i stormarknader. Vi snålade inte och hade då en kostnad på ca 200 kr per person och dag. Denna går säkert att krympa ner något om man inte äter på restaurang etc.

Camping

Campingarna ligger tätt längs kusterna i turistområdena men saknas nästan helt i mer glesbebodda trakter i inlandet. Så gott som alla campingar har restaurang och mataffär så det är mycket sällan problem att hitta någonstans att äta på kvällen. Hygienutrymmena är oftast fräscha, toapapper finns ibland och till vår förvåning är hål-i-golvet-toaletter mycket ovanliga i hela landet. Hygienutrymmen håller för övrigt oftast mycket hög klass i hela landet, t ex har de flesta bensinmackar fräscha toaletter. Man ska akta sig för att sätta upp tältet på platserna närmast vägen, i Spanien lugnar nämligen trafiken aldrig ner sig under natten (vet vi nu, efter några sömnlösa nätter...).

Ofta struntade vi i att sätta upp ytterduken på tältet, det går snabbare och gör att temperaturen i tältet blir uthärdlig på kvällen. Ibland kan det nämligen fortfarande vara över 30 grader ute fast det är skymning. Om någon av de sällsynta regnskurarna kommer på natten får man masa sig upp och slänga på duken.

Man får tälta fritt i naturen om det ej står att det är privat område. Tyvärr står det nästan överallt att det är det, i form av små fyrkantiga svartvita skyltar som är uppsatta på träd eller staket längs vägen. Vi trotsade dock skyltarna och tältade några nätter i vildmarken ändå utan problem.

Spanska turistbyrån ger årligen ut en hyfsat fullständig campingförteckning. Telnr: 08-611 19 92. Du kan också söka på Camping and Caravaning in Spain.

Vill du se fler bilder från Spanien? Besök vårt fotoalbum!