Måndag 18 juli

24 grader, växlande

Vi lämnade Stryj tillsammans alla tre strax före nio. Fjorton kilometer senare hördes dock ett "skroink" från Jaroslavs bakhjul när en av ekrarna gick av. Ute på vischan var enda möjligheten för honom att vända och sakta försöka ta sig tillbaka till Stryj. Våra känslor när vi sa adjö och skiljdes åt var blandade. Det var både praktiskt och intressant att resa med en person från Ukraina. Samtidigt kan man inte komma ifrån att man blir betydligt mer låst och oflexibel när man har en tredje okänd person med, framför allt när man dessutom cyklar olika fort och har helt olika syn på pengar. Vi kände oss både övergivna och frisläppta på samma gång när vi själva kunde trampa vidare på väg P04 mot Dolyna. Vi passerade flera relativt välmående byar med riktigt välskötta hus och fick godis i lanthandeln där vi handlade.

Snart kunde vi se Karpaterna resa sig från slätten och backarna tog vid. I Dolyna svängde vi av upp mot bergen på riktigt och passet Pereval Vyshkivskyi på 930 möh. Det kändes skönt att vara i bergen och få andas riktigt frisk luft. Vägen omgavs av gröna granklädda berg, bäckar och blomsterängar. Sista tio kilometrarna innan passet blev det riktigt brant. Vi körde om en buss där passagerarna hade fått gå ut och hämta vatten i en bäck intill för att motorn skulle orka ta dem ända upp utan att koka. Vägen var också extremt dålig under vissa sträckor. Vänster- eller högertrafik blev mer en teoretisk fråga. Här körde man på den sida som det för stunden gick att ta sig fram på...

Innan passet gick det utför någon kilometer innan den sista stigningen började. Vägen gick ner i en fantastisk vacker dal, där åkrarna var täckta med för Ukraina typiska toppiga höhässjor . Senare nere i byn Soimy träffade vi tre tjeckiska cykelturister. För dem var det betydligt enklare att resa i Ukraina, då de kunde göra sig hyfsat förstådda på både lite tjeckiska och framför allt på ryska. De skulle åt ett annat håll och vi började mer och mer desperat leta efter en affär som sålde bröd. En omöjlig uppgift visade det sig. Brödet var slut överallt och vi fick istället tömma en affärs förråd på yoghurt för att få kunna stoppa något i magen. Hotell var det ännu mer ont om och vi fick leta upp en lämplig äng en bit från vägen att sätta upp tältet på istället.

Distans: 120 km Snitt: 16,3 km/h Tid: 7h 20min
Start: 8.40 Ankomst: 19.40

Dagens bilder i fotoalbumet!

Tisdag 19 juli

25 grader, växlande

Vi rev tältet tidigt och rullade iväg redan innan morgondimman hade hunnit lätta i den dal där vägen slingrade sig fram. Det rådde morgonstämning i byarna som vi passerade. Tanterna stod med tomma kassar och väntade på morgonens buss in till stan, bönderna ledde ut sin enda ko ut på bete och folk stod och pratade med varandra vid grindarna till husen. Vi köpte nybakat bröd i lanthandeln innan Volovec och expediten räknade snabbt fram priset på sin kulram... Därefter följde några ganska sega mil i motvind och med en hel del uppförsbackar. När vi satt och åt lunch ute på landet kom bonden gående på vägen från bondgården en bit därifrån. Nu blir vi bortkörda hann vi säga till varandra, innan vi förvånade såg honom lägga ifrån sig sin kratta och istället breda ut sig raklång på gräset framför oss. Det blev en konversation som slog rekord i kroppsspråk och ett frenetiskt slående i vår ukrainska parlör. Vi tror att vi förstod var att han var ryss och hette Vasilij, var 80 år och tyckte det var bättre förr. Åtminstone tydde den pampiga sång om Ryssland och Ukraina som han stämde upp i på det. Vi tror även att han hade jobbat på kolchosen tills den stängde och att han dessutom var någon form av musikant. Vi lovade att skicka den bild vi tog och fick varsin riktig Brezhnev-puss på kinden till avsked...

Byarna i detta område var riktigt fattiga med ännu fler människor som tog sig fram med häst och vagn på vägen. Folk, till stor del zigenare, verkade dock mer öppna än tidigare och tittade glatt upp och hälsade när vi rullade förbi. Vi hade tänkt att ta oss till Uzhgorod och bo där för natten, men en punka (faktiskt resans första och också sista) på Erics bakdäck satte stopp för de planerna. Lämpligt nog låg det bästa hotellet i den även med ukrainska mått extremt förfallna staden Perechyn alldeles bredvid så vi gick dit och checkade in direkt. För 160 kronor fick vi ett högst smaklöst rum med knallrosa väggar och tak (!). Vad kan sedan passa bättre till detta än lila gardiner, smäckig lampa i glas och guld i taket och turkost snäckskalformat handfat i badrummet?

Hotellets restaurang var dock helt ok med både gedigen meny och smakfull inredning. Vi åt ostfyllda köttfärsbiffar med friterat bröd till. Sen pekade vi på ordet "pannkakor" i vår ukrainska parlör och förväntade oss stort härligt lass med extra mycket vispad grädde och sylt. Ingenting kunde ha varit mer fel. Visst, pannkakor fick vi efter nästan en timmes väntan, men inte täckta av grädde och sylt, utan av stora hårda kulor fiskrom...!

Distans: 115 km Snitt: 17,7 km/h Tid: 6h 30min
Start: 7.40 Ankomst: 18.00

Dagens bilder i fotoalbumet!

Onsdag 20 juli

24 grader, växlande

De sista två milen genom Ukraina gick till gränsstationen i Uzhgorod. Ett sista möte med detta märkliga land fick vi på postkontoret i byn Onokovtsy. Det enda detta postkontor inte saluförde var frimärken. Annars kunde man köpa både tvål, grattiskort och makaroner. Men att köpa frimärken till vykorten hem till Sverige var svårare. Samtliga kunder på postkontoret var engagerade i hur detta frimärksköp skulle gå till. Alla försökte dessutom få oss att förstå genom att prata så långsamt - och framför allt så högt som möjligt; en beprövad teknik när språkförbistringen är total. Till slut skrev i alla fall kassörskan upp en siffra på ett papper och lät oss förstå att hon skulle skaffa frimärken och sedan lägga korten i den avgående postsäcken till Uzhgorod. Sista gången vi såg de vykorten tänkte vi och fick en mindre chock när vi bara några dagar senare fick besked hemifrån att de hade fått kort från Ukraina...

Vid gränsstationen till Slovakien var första problemet precis detsamma som när vi passerade in i Ukraina - att veta vid vilken av alla sysslolösa gränsvakter som man skulle stanna till vid. När vi sedan kom fram till passkontrollbåset blev vi ju också såklart rejält utskällda av vakten som högröd i ansiktet skrek att vi saknade någon slags talongski från en tidigare vakt. Nu stämplade han istället några gånger på en kvittostor avriven papperslapp som vi fem meter senare lämnade till en annan av hans uttråkade kollegor. Fortfarande är det ett mysterium vad denna papperslapp hade för någon funktion.

Efter en betydligt mer professionell och vänlig passkontroll på den slovakiska sidan var vi sedan tillbaka till civilisationen. Nu skulle vi bara växla in våra överblivna ukrainska monopolpengar. Trodde vi ja, växelmänniskan bara tittade på oss och skakade på huvudet. En så "stabil" valuta som den ukrainska Hryvnian måste man tydligen växla in till amerikanska dollar på den ukrainska sidan gränsen. Nu stod vi där med lång näsa och en bunt värdelösa pengar i plånboken.

Det kändes i alla fall skönt att vara tillbaks till ett land med bokstäver som går att läsa, vägar utan gropar som rymmer en hel cykel och där man inte behöver vara orolig för att en rishög till bil ska tappa bottenplattan när den skumpar förbi. Redan i den första staden märkte vi dock att även ett nyblivet EU-land som Slovakien har sina problem. I Slovakiens fall är det en stor andel zigensk befolkning som lever i ghettoliknande förhållanden helt utstötta ur det övriga samhället. Vi passerade den första av många kåkstäder, där det varken finns el, vatten eller uppvärmning. Barn klädda i trasor leker bland skräpet på marken. EU har tydligen ställt krav på Slovakien att de måste integrera zigenarna i samhället men även ställt krav på zigenarna att de måste ändra sin livsstil och till exempel låta barnen gå i skolan. I sydvästra Ukraina var också en stor del av befolkningen zigenare, men där fanns inte denna form av kåkstäder med fullständig misär. De levde också där under väldigt fattiga förhållanden, men bodde till största del i egna hus på landet med självhushållning. De hade ett litet land där de kunde odla potatis och grönsaker, en häst och några grisar och verkade klara sig hyfsat med det.

Vi cyklade vidare i snabb takt på väg E50 mot Košice. Ett mindre bergspass och några rejäla kullar låg i vägen, men lät inte hindra oss. Košice är den största staden i östra Slovakien. Vi utnämnde den snabbt till en överlägsen segrare i vår interna tävling "Europas fulaste stad". Stan bestod verkligen till 100 procent av stora slitna hyreskaserner i bästa kommunistisk stil. Även om folk nu har en betydligt högre levnadsstandard än tidigare tvingas de ju ändå bo kvar i dessa hus. Det finns ju inget alternativ och man kan ju heller inte bara riva en hel stad och bygga nytt.

Den camping som enligt kartan låg en bit utanför stan visade sig bara finnas på kartan. Sent ute som vi var fick istället en bokskog stå för login denna natt.

Distans: 143 km Snitt: 19,2 km/h Tid: 7h 30min
Start: 9.50 Ankomst: 21.15

Dagens bilder i fotoalbumet!

Torsdag 21 juli

23 grader, växlande

Vi rev tältet och gav oss iväg strax efter klockan åtta. Cyklade först de två milen över åkrar och bokskogsklädda kullar till staden Jasov. Här besökte vi den mycket mäktiga kalkstensgrottan Jasovská Jaskyňa. Genom trånga passager och på hala trappsteg tog vi oss ner långt ner i berget och fascinerades av mängder med spännande formationer, stora salar med högt i tak och tjocka stalaktiter. Hela grottan är knappt tre kilometer lång och vår guidade rundtur tog oss runt på ungefär 550 meter av dessa. Vi fortsatte sedan på väg 548 uppåt i floden Bodvas dalgång. Samhällena vi passerade var inte direkt några pittoreska bergsbyar. De bestod av en genomfartsgata med ganska fula sammanbyggda hus, några förfallna industribyggnader och zigenarkåkstäder. Överallt finns denna uppdelning av byarna i en del där zigenarna håller till och en där slovakerna bor. Enda stället där de verkar mötas är i bästa fall affären i centrum.

Efter byn Štós klättrade vägen rejält uppför de lövskogsklädda bergen med toppar på upp mot 1000 meter över havet. Efter det mindre bergspasset gick det sedan ordentligt utför ner till byn Mníšek nad Hnilcom. Här svängde vi västerut på väg 546 och fick åter långsamt klättra uppför i en ny floddal. I byn Nálepkovos "slovakiska" del hittade vi ett mycket trevligt och prisvärt rum hos en tant som drev en av byns mataffärer i samma hus.

Distans: 87 km Snitt: 16,8 km/h Tid: 5h 10min
Start: 8.10 Ankomst: 18.00

Dagens bilder i fotoalbumet!