Torsdag 14 juli

25 grader, växlande

Dagens - och faktiskt även en av hela resans - höjdpunkter blev staden Kazimierz Dolny. Det är en liten stillsam stad med en stämning som vi aldrig upplevt någon annanstans. Solen stekte över torget med dess vita hus och mängder av svalor fyllde den knallblå himlen över taken. På en av kullarna norr om torget tronar en slottsruin (som alla andra slott i Polen förstört av svenskarna på 1600-talet...) och ännu högre upp ett vakttorn. Vi stannade länge på denna fascinerande plats och beundrade bland annat utsikten över floden Wisła högst uppe från vakttornet.

När vi sedan lämnade Kazimierz Dolny gjorde vi detta på väg 830 mot Nałęczów. Vi cyklade genom ett väldigt frodigt landskap med gröna lövskogsklädda kullar på sidorna av vägen. Efter Nałęczów blev landskapet åter mer det typiskt polska där vägarna går genom alléer över böljande kullar mellan mängder av små lantliga byar som ligger vindskyddat i svackorna. Ensamma kor låg ofta lösa längs vägen och utövade sin favoritsysselsättning; att ligga och idissla gräs i skuggan under ett av alléernas alla träd.

I staden Bychawa hade vi tänkt att leta upp ett hotell för natten, men här var utbudet otroligt nog ännu sämre än natten innan i Deblin. Vi fortsatte därför femton kilometer och satte upp tältet i en insynsskyddad dunge en bit från vägen.

Distans: 125 km Snitt: 20,6 km/h Tid: 6h 5min
Start: 8.30 Ankomst: 19.30

Dagens bilder i fotoalbumet!

Fredag 15 juli

26 grader, växlande

Vägen fortsatte att gå upp och ner över de långsträckta kullarna. Byarna låg tätt och kändes fattigare än i andra delar av Polen. Endast några få hus var här renoverade och andelen bilar av det ansedda märket Polski Fiat högre än på andra håll. I en minimal affär med ett ännu mer minimalt sortiment i en av alla dessa byar köpte vi vår billigaste lunch hittills. För tolv kronor fick vi fyra yoghurtar, fyra frallor och en liter apelsinjuice!

Redan vid halvett-tiden var vi sedan framme i vårt etappmål för dagen, staden Zamość. Att vara i Zamość känns mer som att befinna sig i Italien än i en stad på den polska landsbygden. Adelsmannen Jan Zomoyski, som styrde staden i slutet av 1500-talet gav nämligen en italiensk arkitekt från Padova i uppdrag att bygga den perfekta staden. Resultatet blev en stad i full italiensk renässansstil med ett fantastiskt torg i centrum. Det stora rosa rådhuset är blickfånget på torget som omgärdas av lägre hus i olika färger. Vi tillbringade hela eftermiddagen på uteserveringarna på detta torg och de angränsande kvarteren. Vi var till och med så kulturella att vi besökte det regionala muséet i ett av de allra vackraste husen kring torget. Mängder av vakter såg strängt till att de fåtaliga besökarna följde en noga utstakad väg. Hur skulle det se ut om någon besökare fick för sig att gå tillbaks till ett rum - eller ännu värre - hoppade över ett av rummen med intressanta gobelänger och handskrifter...?

På turistbyrån, där damen för övrigt såklart hade italienska(!) som andraspråk, hade vi redan tidigare reserverat en stuga på campingen för 85 złoty, som vi senare på kvällen drog oss tillbaka till.

Distans: 63 km Snitt: 21,0 km/h Tid: 2h 55min
Start: 8.30 Ankomst: 12.30

Dagens bilder i fotoalbumet!

Lördag 16 juli

25 grader, växlande

Vi lämnade Zamość tidigt på morgonen och fortsatte mot sydost och gränsen till Ukraina på väg E372. Vi var oroliga att denna väg skulle vara väldigt hårt trafikerad, men det visade sig inte vara några problem alls. Trafiken var ganska beskedlig och vissa sträckor fanns till och med en vägren, något man inte är bortskämd med i Polen. Klockan halv ett var vi framme vid gränspassagen till Ukraina, med en puls som var betydligt högre än normalt. Aldrig har vi varit så nervösa inför ett nytt och okänt land som denna gång! Frågan "vems idé var det här egentligen?", ställdes mer än en gång... Varför hade vi inte valt att cykla längs Donau eller mellan Moseldalens vingårdar som alla andra?

Den första polska gränsvakten vinkade fram oss förbi den första kilometern bilkö till den polska passkontrollen. Sedan tog den ukrainska sidan över och äventyret började. Problem ett är att utan anvisningar kunna veta vem av alla överflödiga vakter som man ska stanna till vid. En av dem ropade på oss och frågade vart vi var på väg. Uzhgorod, svarade vi, och fick varsin liten tvådelad lapp med onödiga uppgifter att fylla i. Vid nästa kontroll fick vi reda på att vi självklart fyllt i lappen fel och fick ställa oss sist i kön till kontrollen igen. Killen i kuren tog sedan muttrande emot den, delade lappen genom att riva av den mot en vass kant, stämplade passen och lapparna under ännu mer muttrande och gav oss sedan klartecken att ta de första tramptagen - nej vänta, först måste ju såklart ytterligare en vakt 200 meter bort kontrollera ytterligare en gång att passen verkligen är stämplade - sen kunde vi ta de första tramptagen på ukrainsk mark. Allt som allt tog hela proceduren vid gränsen ungefär en timme. Kan tyckas länge om man bara passerat gränser i Västeuropa, men med tanke på att den två kilometer långa bilkön rört sig ungefär 10 meter under denna timme ska vi nog vara oerhört glada att det inte tog längre tid än så. Vi har också hört historier från andra cykelturister som velat ta sig in i Ukraina att det finns den logiska regeln att man inte alltid får passera med cykel. Lösningen är då att ragga upp en bilist, lägga in cykeln i bakluckan och åka över gränsen i bil!

Då hade vi i alla fall klarat oss igenom första prövningen och rullade in i Ukraina. Landskapet ändrades totalt, från de böljande kullarna i Polen till en stor blåsig slätt med till största del outnyttjad åkermark i Ukraina. Vägen blev sämre och bilarna extremt mycket sämre. Det ena bilvraket värre än det andra körde om oss på väg mot L'viv. Borta var också de många små byarna från den polska landsbygden. Här verkade det som att landsbygden var helt avfolkad efter det att kolchoserna lagts ner.

När vi sju mil senare rullade in i miljonstaden L'viv kände vi oss som besökare i en annan värld, i en annan tid. Vi cyklade först genom förorterna med sina förfallna hyreskaserner och senare genom innerstan på de extremt gropiga gatstensvägarna. Med vår i Zamość inköpta stadskarta letade vi oss fram till Hotell George, det gamla Hotell Intourist från sovjet-tiden. Här hade nog inte mycket förändrats från den tiden heller. Allt från den katedrallika entrén till rummets tunga mörka trämöbler och fem meter höga takhöjd andades verkligen gammeldags lyxkänsla. På flasköppnaren i rummet fanns till och med hammaren och skäran kvar! Utanför hotellet träffade vi ett skotskt par som sagt upp sig från sina jobb och nu var på väg med cykel mellan Skottland och Istanbul utan några tider att passa. Under kvällen gick vi runt i L'vivs centrum och filosoferade över ett glas vin på en uteservering över det otroliga faktum att vi faktiskt befann oss i Ukraina.

Distans: 135 km Snitt: 19,9 km/h Tid: 6h 45min
Start: 7.20 Ankomst: 18.30 (lokal tid)

Dagens bilder i fotoalbumet!

Söndag 17 juli

25 grader, växlande

En frukost på ett bättre hotell brukar inte betyda någon större överraskning. Man förväntar sig någon form av buffé med olika sorters bröd, pålägg, lite yoghurt och flingor, kaffe, juice med mera. Frukosten på Hotell George är något helt annat. Här serverar två uppsträckta kypare med handduk på armen först ett litet fat med halva torra orostade toastbrödskivor, sen ett litet fat med en ask marmelad, därefter ett fat med ett stekt ägg och så vidare. Troligen har dessa kypare aldrig varit utomlands och än mindre bott på något hotell med frukostbuffé. Detta var helt enkelt deras bild av höjden av lyx...

Under förmiddagen snubblade vi sedan runt på gatstenarna i L'vivs centrum. Det är en mycket vacker stad, med mängder av fina gamla hus, om än i stort behov av upprustning. Efter några miljarder och ett eller två decenniers renoveringsarbete kommer L'viv att kunna skylta med ett centrum fullt i klass med andra välbesökta storstäder i Östeuropa som Prag och Kraków.

När vi sedan lämnade stan vid lunchtid dröjde det inte länge förrän vi blev upphunna av en kille på racercykel. Han visade sig heta Jaroslav och vara en synnerligen utåtriktad och kontaktsökande person. Efter att ha pratat ett tag skiljdes vi åt. Några hundra meter senare sökte han dock upp oss igen och hade "a crazy idea". Han ville följa med oss! Han verkar ju vara helt ok tänkte vi och såg en intressant möjlighet att få träffa en ukrainare som dessutom pratade riktigt hyfsad engelska. Sagt och gjort, tio minuter senare stod vi utanför hans port och väntade medan han packade sina cykelväskor. Vi sa "Dobreden" till hans föräldrar och gav oss iväg i rasande fart genom stans grönområden ut på vägen till Stryj. Jaroslav först och vi efter så gott vi hann med.

De åtta milen ner till Stryj rann på snabbt i medvind. Jaroslav frågade folk om vägen titt som tätt, både när skyltar saknades och när det, som vi tyckte, inte fanns några alternativ. Framme i Stryj letade han upp stans taxichaufförer vid centralstationen och frågade efter vilka hotell det fanns. Just taxichaufförer är den bästa turistinformationen i Ukraina lärde han oss. För Jaroslav var det självklart att i första hand söka upp hotellet långt ute förorten som kostade 35 kronor per person och inte det hela sju kronor dyrare som låg 200 meter från centralstationen. En timme och sex kilometer senare hamnade vi dock i alla fall på hotellet vid centralstationen, då till och med Jaroslav tyckte det var värt att betala för dusch, vilket inte första hotellet hade. Vi trängde in cyklarna i det lilla trebäddsrummet och bad tanten i receptionen att sätta på varmvattnet. När vi sedan gick för att äta var vi också tvungna att säga till henne om att få rumsdörren låst; hur skulle det se ut om man fick en nyckel till sitt eget rum...?

Längs huvudgatan i Stryj fick vi testa på den första ukrainska specialiteten. Ur små tankvagnar direkt på gatan serveras både i Ukraina och Ryssland drycken Kvas i plastmuggar. Jaroslav bedyrade att det smakade som Coca-Cola och svepte snabbt sin mugg (inte så konstigt, då han knappt druckit något under hela dagen - man svettas nämligen mindre om man inte dricker någonting, var hans förklaring). Vi som inte var lika uttorkade hade betydligt svårare att få ner denna högst märkliga blandning av öl och något läskliknande med konstig bismak, faktiskt så långt från Coca-Cola som kan komma. På restaurangen var det sedan dags för nästa specialitet, små raviolikuddar fyllda med potatis. Till vår förvåning betydligt godare än vad det låter, och framför allt godare än vad det såg ut. Hela kalaset med dryck och sallad gick på 40 kronor för tre personer! Och då ingick dessutom underhållning på stereon i form av Frank Sinatra-covers och amerikanska julsånger (!) på ryska...

Distans: 80 km Snitt: 19,9 km/h Tid: 4h 5min
Start: 13.15 Ankomst: 18.30

Dagens bilder i fotoalbumet!