Torsdag 4 augusti

19 grader, molnigt

På väg mot Oberpolling.

Sov (alltför) länge, och inte blev jag snabbare av en kort regnskur precis när jag skulle äta frukost. Kom därför inte iväg från campingen förrän strax efter tio. Den första byn på vägen hette Polling, och byn en kilometer bort Oberpolling — anledningen var givetvis att den låg ungefär hundra meter högre än den första... Detta slog an tonen för en mycket kuperad dag, och bara några kilometer senare kom den brantaste stigningen i form av en Umleitung (omväg på grund av vägarbete) mellan Haus im Wald och Grafenau.

På väg uppför med utsikt över ett typiskt bayerskt landskap.

I det här området är det vanligt med väggmålningar på husen...

...ibland går det dock till överdrift.

I Grafenau handlade jag på mig en rejäl lunch som sedan inmundigades intill en järnväg samtidigt som ett par glatt tutande tåg passerade. Det här området verkar för övrigt vara ett glasområde i klass med glasriket i Småland — massor med glasaffärer och -hytter, och dessutom åkte jag på "Glasstraße" på sträckan mellan Grafenau och Bodenmais.

Inte en helt ovanlig vy denna dag.

I princip hela dagen befann jag mig även i naturparken Bayerischer Wald, ett område som alltså är mycket kuperat, och därför — som så många gånger — också mycket vackert. Mängder av små byar med typiskt bayeriska grovhuggna hus och lika typiska, aningen taniga, majstänger bildar förgrund till en omgivning som består av ängsmark och djupa granskogar.

En bayersk majstång i Kötzting.

Jag åkte in till Furth im Wald, innan jag letade upp campingen.

Kurorter finns det också gott om, och dessa försöker använda sin kurortsstatus som argument för att bilister ska köra lugnare — detta verkar dock föga framgångsrikt. Kanske främst tack vare att de tyska bilförarna, framför allt med den polska trafiksituationen i färskt minne, närmast är onödigt försiktiga vilket givetvis är mycket trevligt. På vägen passerades också Kötzting innan en härlig nerförsbacke tog mig ner till Furth im Wald där jag hittade campingen efter att ha tagit en snabbtitt på stan.

Distans: 127 km Snitt: 17,5 km/h Tid: 7h 15min
Start: 10.35 Ankomst: 21.05

En härlig himmel strax innan skymningen.

Fredag 5 augusti

22 grader, växlande

Under natten blev det stjärnklart, och morgonen grydde därför kall men solig. Återigen lite seg på morgonen och kom inte iväg från den trevliga campingen förrän efter tio. Från Furth im Wald tog jag den på kartan närmaste vägen om Waldmünchen. Man kanske skulle kunna ha gissat hur vägen gick med tanke på att det fanns utsiktspunkter på kartan och det skyltades till skidliftar... Fem kilometer med tio procents lutning, enligt skylten, var dock ett bra sätt att värma upp inför en minst lika kuperad dag som gårdagen. En annan likhet med gårdagen var att mitt vägval i princip bestod av de vägar som går närmast den tjeckiska gränsen — idag genom orter som Tiefenbach, Schönsee och Flossenbürg.

En titt bakåt i riktning mot Furth im Wald.

Handlade lunch på Edeka i Waidhaus strax norr om E50. Nu befann jag mig också i en annan naturpark — Nördlicher Oberpfälzer Wald. Ett par mil senare slutade en av många härliga nerförsbackar strax nedanför byn Flossenbürg, som visade sig vara en by med sällsynt stor höjdskillnad. På bara några hundra meter ändrades perspektivet på byns kyrka från grod- till fågeldito. Härlig utsikt, och uppförsbacken slutade först vid Silberhütte på 816 möh.

Ett par mil norr om Waidhaus.

Min karta hade ingen camping markerad i det område jag befann mig i när klockan började bli kväll. När jag så åkte runt i Waldsassen och letade matbutik inför en natt i skogen passerade jag stadens Gasthaus — ett enkelrum för 29 Euro kändes prisvärt jämfört med alternativet. Inte blev det sämre när vädret, som hade varit stabilt hela dagen, plötsligt blev sämre — just när jag parkerade cykeln i hotellets cykelförråd kom också en kraftig regnskur. Mycket skönt att bo under tak, tvätta upp smutstvätt samt sova i en varm dubbelsäng.

Gasthauset i Waldsassen låg alldeles intill kyrkan.

Distans: 126 km Snitt: 17,7 km/h Tid: 7h 10min
Start: 10.10 Ankomst: 20.00

Lördag 6 augusti

17 grader, växlande med skurar (dag)
12 grader, regn (kväll)

Efter en rejäl frukostbuffé gav jag mig iväg från hotellet vid tiotiden, i riktning mot den tjeckiska gränsen. Några kilometer senare var den passerad. Det finns fortfarande passkontroll eftersom Tjeckien inte är med i Schengen, men det är en passkontroll av det mer symboliska slaget. Bilkön rullar förbi de två tullkurerna i en konstant fart av femton kilometer i timmen, så det enda tullarna kan konstatera är att man har ett pass med sig...

Utanför Cheb försökte jag ta den här bilden igen. Vädret var ju iallafall detsamma...

Den första staden i Tjeckien är Cheb, som vi även passerade under Touring Italia 1998. Jag åkte in till centrum där det var marknad på den renoverade gågatan. Som vanligt blir renoverade hus mer sällsynta ju längre från centrum man kommer, men det måste ju börja nånstans. På väg ut ur stan hade jag tänkt hitta småvägar för att undvika den på kartan motorvägsliknande utfarten rakt norrut. Dessvärre var min alternativväg helt oskyltad vilket ledde till en rejäl omväg på E49, som här inte bara liknade en motorväg... Det var därför skönt att någon mil senare svänga av mot Františkovy Láznĕ.

Full kommers inne i Cheb.

Om man vill bo som en Farao...

När jag väl hade bestämt mig för att passera Tjeckien längre västerut än jag först hade planerat föll det sig naturligt att följa samma väg som vi cyklade på 1998, och jag fortsatte därför på den — åtminstone under de första milen — välrenoverade lilla vägen mot Skalná, Luby och Čirá. Vägen var avsevärt mer kuperad än vad jag mindes, med en hel del korsande bäckdalar. Vädret var på avstånd hotande, men jag råkade inte ut för särskilt många skurar. Efter ytterligare ett par mil på en allt sämre väg 218 kom jag så till Kraslice, den sista staden i Tjeckien. Vid den västra infarten liknade den närmast en pittoresk bergsby, men det visade sig sedan att stan var betydligt större än vad jag kom ihåg från förra besöket. Liksom vid Cheb är gränstrafiken mycket intensiv, det fanns också en stor marknadsplats alldeles innanför gränsen, och passkontrollen mycket avslappnad. I Klingenthal på andra sidan gränsen kändes det också som att det hade hänt en hel del de senaste sju åren. Staden ligger dessutom verkligen i en dal — backen ut ur dalen slutar flera kilometer senare i vintersportorten Mühlleithen på 880 möh.

På väg mot Luby, innan backarna.

Umleitung. Ett ord som en cykelturist får stifta bekantskap med ofta i östra Tyskland. Det dröjde inte många kilometer innan väg 283 norrut från Klingenthal var umleitad — förvisso på en mycket fin och kuperad väg — som gick på tvären genom bergs- och skogsområdet Erzgebirge — förbi Carlsfeld och gränsstaden Johanngeorgenstadt. Det började nu bli kväll och den påtagliga bristen på campingar på kartan gjorde att jag, glad i hågen, snabbt följde en campingskylt när jag såg den.

Inne i Luby.

Återigen — skyltas det till skidliftar går det uppför. Ganska snart lämnade jag dock skidliften nedanför mig då vägen klättrade brant, skylten påstod (antagligen korrekt) fjorton procent i fem kilometer, uppför i några snäva serpentiner. I det avtagande kvällsljuset kunde jag stundtals se resterna av en magnifik utsikt innan vägen fortsatte in i granskogen. Backen var så brant och hade så snäva kurvor att det är tveksamt att jag hade åkt upp där om jag hade vetat om detta, eftersom jag visste att jag skulle behöva inleda morgondagen med att åka utför samma väg. Uppe på toppen fanns dock ingen camping utan enbart något slags gigantiskt vintersporthotellkomplex. Hittade ingen människa att fråga om camping, och hela stället kändes tämligen mystiskt, så det var bara att åka ner igen. Klockan var nu halv nio på kvällen, mörkret höll på att falla och dagen var på väg att spåra ur ordentligt.

Utsikt över Kraslice.

Det började, som alltid, som ett stilla strilande. Ingen måne skulle lysa upp vägen denna natt. Regnet tilltog, liksom regndropparna på mina glasögon som med hjälp av bilarnas strålkastare ibland gör att jag knappt kunde se vägkanten. Siktet var inställt på närmaste camping, kanske femton kilometer bort. Genom Schwarzenberg där jag skymtade stadens slott uppe på en kulle och där regnet överröstades av en konsert i närheten. Umleitung. Denna gång har jag dock tur, Umleitungen hade gällt om jag skulle svängt åt vänster istället för höger på väg 101. Fler bilar på denna större väg, som jag känner att jag måste lämna så fort som möjligt. Det blir i Raschau, med sin branta — makalöst branta — utfart. En fördel med nattcykling är att man inte ser hur brant och lång en backe är.

Utsikt över Klingenthal.

Nu är jag ute på småvägar, och trafiken har i det närmaste upphört. I Elterlein vid elva-tiden blir situationen plötsligt mycket olustig. Jag såg två bilar och ett sällskap på fyra-fem personer, när jag närmar mig delas sällskapet upp i två delar. Utan förvarning riktas en ficklampa i ansiktet på mig och personen som håller i den, en storväxt bufflig typ med östeuropeisk skärmmössa, ställer sig i vägen och börjar prata slöddrig tyska. Förstår inte ett ord, men fattar till slut att han tycker att jag ska blåsa på honom. Som körkortsfri person var detta den första gången jag fått göra alkoholtest, för när jag rullade iväg såg jag att en av de två bilarna var en polisbil. Om det var nån av oss som behövt en alkoholtest var det mannen som uppenbarligen var polis... Förtroendet för den (öst)tyska polisen fick sig en rejäl törn efter den händelsen.

892 meter över havet i Johanngeorgenstadt — den högsta höjden sedan vägen in till Zakopane.

Umleitung. I Geyer, en camping ska ligga tre kilometer norrut men med Umleitungen skulle det istället bli ytterligare en mil längre. Känns inte rimligt så jag fortsätter istället mot en camping vid Dittersdorf. Det är längre men känns ändå smartare än att åka tillbaka. Även om klockan nu har passerat midnatt hoppas jag ändå komma fram till en camping och — trots att vatten är vatten — få skölja av mig regnet som nu avtar. Umleitung. Nu har jag börjat ta det personligt, med ännu en Umleitung placerad på vägen mellan mig och en campingplats. Jag väljer att ignorera denna umleitung och tar mig igenom vägarbetsområdet som är tre kilometer långt. Inga problem, och dessutom finns det skyltar till campingen när jag åter befinner mig på fast mark. Campingen är placerad på Dittersdorfer Höhe, men en sista klättring ska väl inte vara några problem...

Jag lämnade den platta dalen för en brant återvändsgränd utan camping...

Fyra timmar efter att jag åkte in i Tyskland
var jag sex kilometer från gränsen...

Här var det tydligen
en fem kilometer lång allé.

Det finns tillfällen när man önskar att campingen är en liten, icke-ADAC, camping och detta var ett sådant tillfälle. Någon sådan tur hade jag dock inte, och den stora grinden hade stängts och låsts klockan tio. Ännu en gång fick jag åka nerför en backe jag just cyklat uppför idag, och fortsatte mot vad jag trodde var en campingsymbol vid Augustusburg. Backe upp och backe ned — denna dag är sannolikt den dag jag avverkat flest höjdmeter, inkluderat Tour of the Alps 2001 — i ytterligare en mil mot ytterligare en camping som inte fanns. I Augustusburg verkar det finnas ett stort slott, men det såg jag inte heller till.

Klockan hade passerat tre på morgonen, och jag bestämde mig för att cykla igenom natten så jag fortsatte österut. Ganska snart kände jag mig dock något sömnig — det är lättare att hålla sig vaken om man har ett mål som ligger någon mil bort än vetskapen att man har tänkt vara vaken i tjugo timmar till. Åkte därför in på en liten skogsväg ett par kilometer innan Eppendorf. Jag satte snabbt upp tältet hjälpligt utom synhåll från vägen, tog med mig det nödvändigaste in — styrstångsväska, mat och sovsäck — och somnade ögonblickligen.

Distans: 201 km Snitt: 15,4 km/h Tid: 13h
Start: 10.15 Ankomst: 4.40