Torsdag 12 juli

19-25 grader, växlande

Någon kilometer innan Chianale. Därefter börjar klättringen på allvar.

Slottet i Chateau-Queyras.

Vi gick upp en timme tidigare än vanligt för att ha gott om tid till dagens projekt, att ta oss över det ökänt branta passet Colle dell Agnello på 2744 möh. De första tre milen upp till byn Chianale (1850 möh) gick över förväntan, vägen går uppför i trappsteg med plattare sträckor mellan de branta knickarna. Efter Chianale, en typisk italiensk bergsby med en grupp tätt samlade hus med stentak, börjar den riktigt branta delen av passklättringen. Tio kilometer rakt uppför berget med en lutning på i genomsnitt knappt 10 %. Vi delade upp klättringen i korta etapper och tog oss på så sätt sakta men säkert uppför. Det är alltid lika fascinerande hur snabbt man ändock kommer upp trots att man håller ett lågt tempo.

Efter att ha njutit av utsikten och berömt oss själva för vår prestation väntade en tre mil lång utförskörning med lagom lutning som belöning. Vi var nu åter i Frankrike då Colle dell Agnello är ett gränspass mellan Frankrike och Italien. Backen slutade i byn Château-Queyras (1300 möh) där vi checkade in på campingen tidigare än vanligt. Senare på kvällen åkte vi in till byn och åt en god middag, med vaniljkrämsspetsad blåbärspaj till efterrätt, på en enklare restaurang nedanför det törnrosaliknande slott som tronar högst upp på ett berg i centrum av byn.

Distans: 66 km Snitt: 14,8 km/h Tid: 4h 30min
Start: 8.15 Ankomst: 17.15

Dagens bilder i fotoalbumet!

Le Casse Déserte.

Fredag 13 juli

19-26 grader, växlande

En kort dag över ännu ett i cykelkretsar känt bergspass, Col d'Izoard på 2360 möh. Det är en förhållandevis snäll klättring, åtminstone jämfört med gårdagens Colle dell Agnello. På Izoard är det först de sista 7,5 kilometrarna som brantar till ordentligt, och där ligger lutningen på 7-9 %. Det är ett mycket populärt pass att cykla över, vilket märktes på den mängd cyklister som vi delade vägen med. Det var en härlig stämning på vägen upp med nästan fler cyklister än bilister och vi möttes ofta av uppmuntrande tillrop när vi sakta klättrade uppför med våra fullpackade cyklar. Tre kilometer innan passet skär vägen genom Le Casse Déserte, en imponerande rasbrant som täcker en hel bergssida.

Utförskörningen ner från passet var två mil lång och slutade för vår del i Briancon (1200 möh), en stad som klättrar uppför bergssidorna i en trång dal. Givetvis låg turistbyrån i den gamla delen av staden som någon obetänksam person placerat högst upp på den östra sidan dalen. Vi fick därför avsluta med en rejäl klättring för att få reda på vilka campingalternativ som stan hade att erbjuda. Vi valde den billigare av de två campingarna som fanns. Denna låg i ett rogivande läge med utsikt över stan, ett mycket bra läge att tillbringa vår planerade vilodag på. För första gången någonsin lyckades vi inte hitta någon normal toalettstol på campingen utan blev hänvisade till den franska hål-i-golvet-varianten. Att någon kan föredra den övergår vårt förstånd...

Distans: 45 km Snitt: 13,8 km/h Tid: 3h 15min
Start: 9.00 Ankomst: 14.45

Dagens bilder i fotoalbumet!

Lördag 14 juli

20-27 grader, växlande med skur

Vi hade redan i Provence bestämt oss för att ta en vilodag i Briancon för att låta benen få en dags vila och få chansen att i lugn och ro se över cyklar och övrig utrustning. Det var en väldigt bra stad att göra detta i, då alla affärer vi behövde låg väl samlade i köpcentret "Le Grand Boucle" vid stadens närmsta infart. Vi köpte nya reservdelar till cyklarna, kartor och lite andra bra-att-ha-saker, gick igenom de senaste två veckornas e-post och tog en promenad i den gamla delen av stan. Under eftermiddagen rengjorde vi cyklarna från allt vägdamm, och bytte de främre bromsklossarna på Eriks cykel. Erik behövde även byta sina pedaler, då de gamla hade blivit glappa och börjat knaka de senaste dagarna, medan Eric knöt fast framväskan, som gick sönder innan Nice, på low-ridern. På kvällen firade vi Frankrikes nationaldag med vin och croissanter innan vi tittade på Briancons officiella fyrverkeri från vår utsiktsplats på campingen.

Dagens bilder i fotoalbumet!

Söndag 15 juli

7-13 grader, regn

Så är det slutgiltigt bevisat att inte ens vi klarar oss utan regn, även om den senaste resdagen då det regnade var i Tyskland sommaren 1998. Nu fick vi igen allt regn vi gått miste om med besked. Tyvärr var det så länge sedan det regnade att vi glömt bort hur viktigt det är att packa allt i plastpåsar för att det inte ska bli genomblött vilket vi fick erfara senare på kvällen. Under dagen passerade vi tre pass. Det första, Col du Lautaret på 2058 möh efter en tre mil lång och snäll uppförsbacke från Briancon, där höjdmetrarna i stort sett försvann. Efter att ha värmt oss länge i en utställningslokal uppe vid passet påbörjade vi dagens tuffaste klättring på åtta kilometer och 700 höjdmeter upp till Col du Galibier (2645 möh) medan regnet och dimman tilltog. Till slut såg vi bara några meter framför oss och hade ingen aning om hur vägen gick.

Utsikt mot Col du Lautaret och Ecrins-massivet.

Erik i molnen under klättringen upp till Col du Galibier.

Trots dessa svåra förhållanden klarade vi ändå av klättringen med bara två kortare pauser på vägen upp. Det berodde kanske mest på ren självbevarelsedrift då man blev iskall så fort man stannade. Under hela vägen från Briancon hade vi först mött och sedan blivit omkörda av cyklister som deltog i en cykeltävling, passande kallad "La Galibier", från Valloire över Col du Galibier och Lautaret ner till Briancon, upp till Col d'Izoard och tillbaka över Col du Galibier igen. Målgången var också i Valloire (1450 möh), 16 kilometer ner från Col du Galibier. Vi kom dit stelfrusna efter den kallaste nerförsbacke vi någonsin varit med om. Köpte varsin pizza och värmde oss i måldepåns tält tillsammans med mängder av andra cyklister i samma förfrusna form som vi.

Några kilometer innan Valloire lättade molntäcket tillfälligt.

Från Valloire gick vägen åter uppför i tät dimma till Col du Télégraphe på 1566 möh. Detta pass är egentligen bara en uppåtknick på väg nerför till floden Arcs dalgång och vi märkte knappt av klättringen upp dit från Valloire. Väl nere i St Michel (700 möh) efter en under omständigheterna alldeles för brant nerförsbacke drog vi på i ösregnet så långt vi orkade, och kom dyblöta fram till en camping i byn Bramans, på 1100 möh, vid sjutiden. Vädret blev om möjligt ännu sämre under kvällen med åska och vindbyar som hotade blåsa bort flera av campingens tält. Vi avslutade denna ovädersdag med ännu en pizza på byns restaurang.

Distans: 105 km Snitt: 16,5 km/h Tid: 6h 20min
Start: 9.10 Ankomst: 19.00

Dagens bilder i fotoalbumet!