Lördag 29 september
24 grader, sol
Förmiddagen tillbringade vi mest på ett café längs havet i gamla stan. Stan började sakta fyllas med dagens nyanlända kryssningsturister. Ett amerikanskt par blev så imponerade av våra ekipage att de ville ta en bild på oss. De hade alltid känt sig avundsjuka när de sett folk resa med cykel. Men vi kunde försäkra dem om att det funnits ganska många dagar med regn och motvind, då vi istället mer än gärna skulle ha velat byta med dem och glassa runt på ett lyxigt kryssningsfartyg med en paraplydrink och ett parti shuffleboard.
Korčula.
Klockan halvett lade färjan Marco Polo från Rijeka till vid hamnen. Bilar och folk lastades av från porten i aktern och nya passagerare gick ombord. Vi var också ganska många med cyklar och fick en egen plats på bildäck som var reserverad för cyklar. Under den tre timmar långa båtfärden till Dubrovnik kunde vi se alla bergen på Pelješac, som vi skulle ha kämpat uppför under gårdagen om vi inte suttit och lökat i Korčula. Erik påstod att han längtade upp till backarna medan Eric tyckte att det var betydligt skönare att sitta på soldäck och se bergen från havet istället...
Dubrovnik från stadsmuren.
Vid halvfyratiden lade vi till vid färjans slutdestination i Dubrovnik. Mängder med rumsuthyrare på kajen försökte övertala oss om att välja just deras fantastiska rum. Men vi ville in till gamla stan och trampade snabbt iväg genom stadstrafiken. Senare hittade vi ett rum hemma hos en tant som bodde på sluttningen alldeles ovanför Dubrovniks gamla ringmur. Hon berättade för oss om hur huset hade blivit bombat under kriget och att turisterna återvänt först under de senaste åren. Det är alltid lika skrämmande när man pratar om Jugoslavienkriget och påminns om att det här inte handlar om något historiskt krig i början av 1900-talet, utan faktiskt om helt ofattbara händelser som skedde för bara 15 år sedan. Serbiska och montenegrinska styrkor belägrade då staden under två års tid och besköt den kraftigt från bergen ovanför.
Kusten söder om Dubrovnik från stadsmuren.
Under sena eftermiddagen och kvällen flanerade vi sakta runt i den bilfria gamla stan innanför ringmuren. Vi gick också runt nästan hela stan uppe på ringmuren och kunde titta ner på stans vardagsliv där folk hängde tvätt mellan husen, lagade mat eller spelade fotboll på gatan. Alla nya tegeltak på husen påminde om hur bomberna under kriget förstört en stor del av stan. På andra sidan ringmuren gick solen nu sakta ner över havet i väster. Senare satt vi länge kvar på en uteservering på huvudgatan Stradun i den kolsvarta septemberkvällen. Den svaga gatubelysningen speglade sig i de blankslitna gatstenarna. Undrar hur många människor som nött den här gatan genom århundradena?
Folkliv på Stradun.
Distans: 4 km Snitt: 12,2 km/h Tid: 20min
Start: 11.30 Ankomst: 15.20 Höjdmeter: 75 m
Dagens karta
Söndag 30 september
19-26 grader, sol
En sista vy över Dubrovnik innan vi fortsatte söderut på E65.
Nu var det slut på de senaste två dagarnas lökande. Den södra utfarten från Dubrovnik gick inte bara ut ur stan utan också upp från stan… En smal enkelriktad väg som tog oss upp på bergskammen högt ovanför. Bakom oss kunde vi se ner på Dubrovniks gamla stad med dess ringmur och gytter av stenhus med oranga tegeltak. Morgonens första landstigningsbåtar från kryssningsfartygen som ankrat ute i bukten närmade sig just land.
I området söder om Dubrovnik rasade flera skogsbränder under värmeböljan i juli och augusti.
Väl ute på stora kustvägen fortsatte vi söderut mot flygplatsen och gränsen till Montenegro. En av bromsvajrarna på Erics cykel gick av men vi hade med oss en i reserv och kunde byta på en gång. Varje gång nåt sånt händer inser man varför det är värt att ha släpat på reservdelar i hundratals mil utan att någonsin ha behövt dem tidigare...
I ingenmansland mellan de kroatiska och montenegrinska gränsövergångarna.
Vi kom snart ner till havsnivå igen och följde kusten en bit. Vägen kantades av svartbrända snår efter en skogsbrand som härjat på bergssluttningarna tidigare under sommaren. Gränsen till Bosnien går här bara några hundra meter in från kusten. Man kan tänka sig att grannarna tittar lite snett på kroaterna som "roffat åt sig" nästan hela kusten och bara lämnat de otillgängliga bergen till de andra.
De sista två milen genom Kroatien gick genom en bred dal med vinodlingar och cypresser. Vi närmade oss nu gränsen i söder efter att ha cyklat längs hela Kroatiens kust från Slovenien i norr till Montenegro i söder.
I brist på riktiga delfiner...
Efter en snabb gränskontroll och nya stämplar i passen var vi sedan inne i Montenegro och kunde fira att vi cyklat in i vårt 25:e land. Montenegro förklarade sig självständiga från unionen med Serbien i en folkomröstning så sent som 2006 och är därmed i skrivande stund Europas - och världens - nyaste land. Vi möttes av en lång nerförsbacke ner mot havet igen, men drabbades tyvärr också av en ofrivillig paus mitt i backen efter att Erik fått punktering på bakdäcket. Hela kuststräckan längs Tivatbukten var i stort sett bebyggd. Efter den lite röriga semesterorten Herceg-Novi cyklade vi vidare på en liten smal väg med mycket lite trafik alldeles längs vattnet. Vi kom längre och längre in i bukten och nådde snart det smala sundet där Tivatbukten skär in som en norsk fjord mellan bergen och övergår i Kotorbukten.
På väg in i Kotorbukten.
I sundets smalaste del går en bilfärja i skytteltrafik över till andra sidan. När nästan alla bilar fortsatte till höger på europavägen söderut svängde vi istället till vänster på en liten väg längs Kotorbukten. Denna väg var en perfekt avslutning på dagen. Den följde vattnet precis och gav oss en fin utsikt över den vackra Kotorbukten och de kloster som ligger på två isolerade öar mitt ute i vattnet.
Kotorbukten.
Strax före klockan sex närmade vi oss staden Kotor längst inne i bukten. Utanför mataffären frågade en farbror om vi behövde rum. Han sa att han hade ett rum i gamla stan för 10 euro per person. Vi följde med honom genom de vindlande gränderna för att åtminstone kolla läget. Priset hann gå upp med 5 euro per person sen han pratat med sin fru som hade en liten affär mitt emot där de bodde, men rummet var ok och låg verkligen så centralt som man kunde tänka sig. Dessutom hade vi inte sett några skyltar om andra privatrum så det fick bli inkvartering hos farbrorn trots den irriterande prishöjningen.
Skön cykling längs Kotorbuktens strand.
På kvällen slog vi till med resans största middag. Vi åt en gigantisk portion Montenegro-stek och Calamares med pommes och nybakat bröd på en restaurang på torget vid katedralen. Högt ovanför torget tronade det gamla fortet som var läckert fasadbelyst som en gul båge över hela berget.
Stadsmuren högt ovanför Kotors gamla stad.
Distans: 76 km Snitt: 18,0 km/h Tid: 4h 15min
Start: 9.50 Ankomst: 17.50 Höjdmeter: 650 m
Dagens karta
Måndag 1 oktober
20-27 grader, sol
Klättringen upp från Kotor har inletts...
Nu återstod ett sista kraftprov på denna sanslöst bergiga resa. Idag skulle vi ta oss upp från Kotorbukten och passera bergskammen nästan 1000 meter rakt ovanför staden Kotor. Vägen började klättra redan från start i några långa serpentinsvängar. Därefter gjorde den en rejäl sväng inåt land runt ett mindre berg för att sedan klättra de sista femhundra höjdmetrarna i en serie mycket täta serpentiner på bergssidan ovanför Kotor. För varje sväng kom vi högre och högre upp och utsikten över Kotorbukten blev mer och mer svindlande. Det berg som såg så oöverstigligt högt ut nere från havet låg snart långt nedanför oss. Några svängar längre ner kunde vi se ett ukrainskt par också kämpa uppför berget på cykel. När de sedan kom ikapp oss efter att vi satt oss ner med en kall cola, hade killen lämnat sin tjej en bra bit längre ner i backen.
Colapaus med utsikt.
Alla vägar på bilden leder hit.
När vi kommit över bergskammen och lämnat utsikten över Kotorbukten bakom oss kom vi först lite överraskande ner i en bördig dal innan vägen åter klättrade uppför i stora serpentinsvängar. Högst uppe på passet träffade vi ett österrikiskt par som kunde föreviga oss efter dagens strapats. Nu fick vi åter sätta på oss handskar och vindjacka och störta utför ner till staden Cetinje. Landskapet runt omkring oss var ganska karaktäristiskt med mycket kala gråa berg så långt man såg och bara några få utspridda hus.
Först under den tidiga eftermiddagen passerade vi krönet.
Typiskt montenegrinskt landskap. Tänk om man haft en veckas semester till...
Cetinje var huvudstad förra gången Montenegro var självständigt.
Vägskyltar är inget som slagit i Montenegro ännu. På väg ut från Cetinje lyckades vi med konststycket att välja fel väg trots att det bara fanns två att välja mellan. Men innan vi hade kommit alltför långt gick vi in till ett kontor hos en bilhandlare och frågade om vägen för säkerhets skull. Ett bra val visade det sig alltså, då de kunde tala om för oss att vi skulle vända tillbaka samma väg som vi kom på. Vi var fortfarande på hög höjd och resan ner till Podgorica blev en ganska bekväm och snabb historia med nerförsbacke under större delen av de 35 kilometrarna. Dock var vägen smal och starkt trafikerad så något nöje blev det inte ändå. Snart kunde vi se hur de sista utlöparna från bergen nådde slätten nere vid Skutarisjön.
På den smala och vältrafikerade landsvägen mot Podgorica.
Podgorica såg inte ut som en huvudstad brukar göra vid den första anblicken uppe från bergen vid den västra infarten. Det var trots en bra överblick svårt att lokalisera något centrum. Vi såg bara en samling till synes planlöst utspridda hus nere på slätten. Det visade sig också svårt att hitta till centrum även när vi kommit in i stan. Det fanns ingen given infartsväg och det gick inte att utläsa av husens utseende om man närmade sig centrum. Och självklart inte en endaste vägskylt i hela stan… Faktum var att vi som det visade sig stod typ femhundra meter från stora torget när vi frågade ett förbipasserande par åt vilket håll vi skulle åka.
Utsikt över Podgorica. Centrum visade sig ligga vid den enbenta hängbron mitt i bilden.
När vi äntligen hittat fram tog vi in på första bästa hotell. Det såg väldans flott ut från utsidan och inne i foajén men rummen andades nästan en överdos östnostalgi. Elektrikern saknade till exempel tydligen all form av yrkesstolthet och hade skruvat fast alla kontakter snett!
Efter att ha duschat av oss vägdammet gick vi sedan ut för att upptäcka Podgorica by night. Stadens centrum består av några kvarter runt ett torg och en gågata. Det fanns många caféer och barer men inte så många restauranger. Det slog oss hur folk var ute på stan i en enorm omfattning trots att det var en vanlig måndagskväll. Och riktigt uppklädda var folk; så uppklädda att det verkligen stod i kontrast till den oattraktiva stadsmiljön med fula hus och mycket avgaser. Är det kanske så att det inte är så kul att vara hemma i såna där fula hyreshuskomplex, utan att man hellre klär upp sig och ses på ett café på stan?
Folkliv i Podgorica.
Vi åt en god och för oss prisvärd middag på en restaurang vid torget. Betalade gjorde vi med euro, som faktiskt används som enda valuta i Montenegro trots att landet inte är med i EMU. Man beslutade att införa D-mark i mitten av 90-talet efter en inflation på 3 miljoner procent(!). När sedan D-marken ersattes med euron fick också Montenegro följa med, men elaka röster säger att man bara ändrade valutabeteckningen och inte priserna så att det i praktiken blev en jätteprishöjning över bara en natt - och det utan att lönerna följde med förstås.
Distans: 85 km Snitt: 15,9 km/h Tid: 5h 20min
Start: 9.40 Ankomst: 17.50 Höjdmeter: 1300 m
Dagens karta
Tisdag 2 oktober
25 grader, sol
Stora torget i Podgorica.
Sista dagen på cykelsadeln för den här gången. Vi tog det lugnt på förmiddagen och gick ytterligare en sväng på stan, men kände oss snart illamående av alla avgaserna. Hur kan det komma sig att det är så otroligt mycket avgaser trots att bilarna inte är så extremt mycket äldre än hemma? Sen satte vi åter på oss cykelkläderna och trampade iväg mot flygplatsen som ligger ca en mil söder om stan. Där var det riktigt flådigt med fina blomplanteringar och en helt ny terminalbyggnad.
På väg till flygplatsen.
Vi packade ihop cyklarna, njöt några sista andetag av den varma oktobersolen och gick sedan in i den luftkonditionerade terminalen. Vid incheckningen hade de tyvärr så lite att göra att de kunde ägna oss alldeles för mycket tid med vägning och kontroll av packningen. Vi fick för första gången betala extra för cyklarna (40 euro per cykel) och tvingades att fylla i lappar om att vi tog på oss ansvaret om cyklarna skulle bli skadade under transporten.
I god tid kunde vi sätta oss och vänta på en av dagens fåtaliga flighter. Utanför fönstret såg vi hur cyklarna transporterades ut till Austrian Airlines-planet på en kärra dragen av en uråldrig traktor utan hytt. Vi lyfte strax efter fyra och kunde efter en mellanlandning och några timmars dötid i Wien landa i ett alldeles för svalt Stockholm en halvtimme före midnatt.
På återseende, Montenegro...
Distans: 11 km Snitt: 16,5 km/h Tid: 40min
Start: 12.10 Ankomst: 12.55 Höjdmeter: 25 m
Dagens karta
