Tisdag 25 september

21-25 grader, växlande

Efter en rejäl frukost satte vi oss åter på cykelsadlarna. Bakarna börjar bli helt vana vid den omilda behandlingen vid det här laget. Tanten vi bodde hos verkade uppriktigt ledsen när hon vinkade av oss.

Dalmatien.

Vi körde på bra under förmiddagen, ovana vid att slippa kämpa med kilometerlånga uppförsbackar som vi var. Via en bro över det smala sundet mot fastlandet närmade vi oss Zadar. Sista biten innan staden var det ovanligt mycket trafik, men så har vi också blivit bortskämda med väldigt lågt trafikerade vägar under den här resan.

Ždrelac-bron mellan tvillingöarna Ugljan och Pašman.

Zadar är en stor, livlig och i de nya delarna ganska ful stad, som också drabbades hårt under kriget i början på 90-talet. Vi tog oss så snabbt ner till hamnen och gick ombord på färjan till ön Ugljan. Genom att åka ut till ön kunde vi fortsätta söderut längs kusten utan att behöva cykla på den stora kustvägen på fastlandet. Ett betydligt bättre alternativ kunde vi konstatera. Vägen på Ugljan var en mycket bra cykelväg med lite trafik och fin utsikt över havet, utan att klättra upp och ner på bergssidan. På baren vid nästa färjeläge i Tkon var folk pratglada medan vi väntade på färjan. En kille från Zagreb kom fram och gratulerade oss till vårt val att resa med cykel och en sloven som var där på båtsemester med familjen menade att Kroatien var paradiset, bättre än Maldiverna!

I den sista kvällssolen gick sedan båten över till Biograd, där vi direkt efter att ha rullat i land sökte upp ett rum hos ett äldre par i ett hus vid hamnen.

Förhoppningsvis ändras inte turlistan så ofta...

Solnedgång över Biograd.

Distans: 85 km Snitt: 18,5 km/h Tid: 4h 35min
Start: 9.20 Ankomst: 18.30 Höjdmeter: 675 m

Dagens karta

Onsdag 26 september

14-18 grader, mulet och regn

Tanten och farbrorn hade glömt att upplysa oss om en kär gammal klenod som de ägde. Den gamla klockan som punktligt och högljutt markerade alla nattens timmar med rätt antal klockslag. Sömnen under natten skedde helt enkelt i entimmes-intervaller...

Stora torget i Šibenik.

Utanför fönstret såg vi för första dagen sedan Kranjska Gora ingen sol. Än hade det inte börjat regna men under den första timmens cykling gav molnen ifrån sig allt fler regndroppar, dock inte så mycket att vi behövde klä på oss hela regnmunderingen. Det blev en snabb och lång transportetapp idag. Redan strax efter 11 på förmiddagen var vi framme i Šibenik efter 48 kilometer. Där laddade vi för fortsättningen med lasagne och pizza på en restaurang i gamla stans trånga gränder och styrde sedan vidare mot Split.

Genom bergsområdet mellan Šibenik och Trogir.

Vi undvek den ganska hårt trafikerade kustvägen och valde istället den mindre väg 58 över bergen. Vi tog oss uppför mot passet i en bred dal med ganska jämn lutning. De fuktiga gråa molnen hängde över bergssidorna och träden skiftade i höstfärger. Plötsligt stod en tant vid vägkanten och sträckte ut en klase nyplockade vindruvor till oss. Smakade gott vid nästa paus!

Vindruvepaus innan...

När vi närmade oss kusten igen störtade vägen brant utför i några stora svängar med en fantastisk utsikt över Trogir och havet utanför. Trogir är en av de allra äldsta och mest besökta städerna längs Kroatiens kust. Sedan 1997 hör gamla stan till Unescos världsarv. Vid det här laget hade vi dock varit i så många gamla genuina små städer att turistkommersen i Trogir bara kändes jobbig. Vi beundrade lyxyachterna i hamnen och trängdes en stund med de tyska busslasterna i gränderna, men fortsatte sedan snabbt vidare till Split. Nu gick det riktigt snabbt. Adrenalinet formligen sprutade ut ur öronen när vi flög fram på den fyrfiliga vägen genom förorterna.

...nerfarten till Trogir.

Enligt kartan skulle det finnas en camping nere vid havet men denna visade sig som så många gånger förr inte existera. Vi hittade istället ett rum i vår övre prisklass med terrass och utsikt högt över Split, havet och öarna utanför. Med det här lyxlivet kommer campinglivet snart att bli ett otänkbart alternativ för oss...!

Split.

Distans: 130 km Snitt: 18,8 km/h Tid: 6h 55min
Start: 8.10 Ankomst: 18.45 Höjdmeter: 1150 m

Dagens karta

Torsdag 27 september

17-22 grader, växlande

Vi tog strandvägen till hamnen i Split under resterna från gårdagens regn.

Efter frukost rullade vi in till hamnen i Split i god tid för färjan till Korčula. Det här blev den längsta båtturen hittills under resan och vi fick äran att åka med Jadrolinijas allra skorvigaste skorv. En båt som i sina tidigare liv både gått till Åland och mellan Danmark och Tyskland. Därför var också alla skyltar ombord skrivna på en salig blandning olika språk.

Genom Korčulas berg.

Båten stävade ut från Split genom sundet mellan Šolta och Brač, gick sedan söder om Hvar för att till sist anlända till Vela Luka på Korčulas västra ände. Korčula är den ö i Adriatiska havet som har den största befolkningen. Ön är cirka 5 mil lång och 1 mil bred och består föga förvånande av - en hel del berg...

Erik hade blivit illamående redan till frukost, och inte blev det bättre under båtresan, så han fick inte i sig speciellt mycket av pizzan i Vela Luka. En mycket inställsam katt på pizzerian hoppades in i det sista på att få hela pizzan men blev besviken när vi tog med den som färdkost i en kartong istället.

Čara har lärt sig av Motovun hur man bäst klänger på en bergssida.

Vi korsade nu Korčula i hela dess längd från väster till öster. Fram till mitten av ön var det kuperat men inga extrema uppförsbackar. Efter byn Čara blev det dock en rejäl klättring upp till ca 500 möh. Vägen gick genom en ganska tät mörkgrön vegetation med låga träd och buskar. Enstaka kaktusar växte längs vägkanten.

Korčula är en riktigt frodig ö.

Från byn Pupnat var det sedan bara att luta sig tillbaka och rulla ner till havsnivå igen, ner till staden Korčula, som ligger på en udde på öns östra ände. Vi hittade ett billigt rum hos en farbror som bodde längs kajen precis i utkanten av den gamla staden. På kvällen åt vi pasta på en av restaurangerna och vandrade runt på kullerstenarna i gamla stans mörka gränder.

En sliten Erik kämpar sig upp för ännu en backe.

Distans: 55 km Snitt: 16,2 km/h Tid: 3h 25min
Start: 9.10 Ankomst: 17.55 Höjdmeter: 800 m

Dagens karta

Korčula från kajen nedanför vårt rum.

Fredag 28 september

22 grader, sol

Ännu ett rum med utsikt...

Vi väcktes faktiskt av lite regnstänk mot fönsterrutan. Första regnet på flera månader fick vi höra senare. Snart sken dock solen som vanligt igen och Korčulas stad visade sig från sin bästa sida. Utanför fönstret vajade palmer, havet var turkost, de oranga tegeltaken avtecknade sig skarpt mot den blåa himlen och bakom stan reste sig halvön Pelješac som en nästan tusen meter hög grå vägg.

Eriks illamående hade inte riktigt gått över och Eric hade inte heller någon lust att sätta sig på cykelsadeln och ge sig i kast med bergen på Pelješac. Vi bestämde oss ganska snabbt för att låta cyklarna stå kvar i farbrorns hall och ta en riktigt välförtjänt vilodag istället. Dagen efter skulle det ändå gå en färja till Dubrovnik så vi skulle komma fram dit enligt plan i alla fall.

Utsikt från stadsmuséets torn mot vårt rum som låg längs kajen till vänster.

En bättre plats att slå ihjäl en dag med att bara ta det lugnt kunde vi nog inte ha hittat. Korčula är en otroligt vacker och också rofylld stad. Uppifrån stadsportens torn kunde vi beundra alla tegeltaken och kyrktornen i olika nivåer ner mot det blåa havet. När benen hade tröttnat på att gå runt i stans gränder var det bara att traska hem och vila på rummet ett tag. Under dagen sträckläste vi också Snabba Cash av Jens Lapidus och Människa utan hund av Håkan Nesser.

Vy över Korčula mot Pelješac.