Tisdag 18 september
10-16 grader, regn och åska
Nio veckor efter vår plötsliga sorti i juli var vi nu tillbaka i Kranjska Gora. Vi hade kommit kvällen innan med tåg från Venedig till italienska Tarvisio där familjen Dragan hämtade oss med bil och sedan skjutsade oss de två milen till Kranjska Gora och våra cyklar i familjens garage.
Stan var sig lik från i somras men skogarna på bergen började nu skifta i höstfärger och luften på måndagskvällen var klar och kall. När vi vaknade på tisdagsmorgonen möttes vi av låga moln och regn utanför fönstret. Idag kunde dock ingenting stoppa oss. Nu skulle vi få vår revansch från misslyckandet i somras. Iförda alla regnkläder började vi klättringen upp mot passet Vršič. Det tog inte speciellt många kilometer innan regnet hade letat sig in under kläderna och gjort oss blöta från topp till tå. Däremot var det inte speciellt kallt, temperaturen höll sig över 10-graderssträcket på termometern nästan hela vägen upp till passet på 1611 möh. De fantastiska bergen som Erik kunde berätta om från i somras när han cyklade upp hit medan Eric var på sjukhuset doldes idag effektivt bakom de låga molnen.
Erik i Vršičs sista serpentinsväng.
På väg utför tilltog regnet och blev till ett ihållande skyfall som gjorde vägen nerför berget till en strid fors. Bromsarna tog dåligt i vätan och gjorde hela den branta nerförsbacken till en enda lång prövning. Samtidigt dundrade åskan i molnen alldeles ovanför oss och knallarna ekade i bergen runt oss. 1000 höjdmeter ner från passet slog vi läger på en restaurang i Trenta och tröstade oss med varm soppa, schnitzel och pannkakor.
Väl nere i Sočas dalgång sprack himlen stundtals upp.
Det hundra meter höga Bokafallet var välfyllt idag.
När vi sedan fortsatte hade vi bättre tur med vädret. Det värsta åskovädret hade dragit vidare och ersattes av sporadiska skurar. Vi cyklade nu i floden Sočas dalgång, en trakt som omskrivs i guideböckerna som en av Sloveniens allra vackraste platser. Av det enligt uppgift smaragdgröna vattnet i floden såg vi inte ett spår av. Efter regnet svämmade nu floden istället över alla breddar med smutsbrunt lervatten.
Framåt sextiden närmade vi oss dagens mål, staden Tolmin. Även om vi klarat oss från det värsta regnet under eftermiddagen var det otroligt skönt med en varm dusch och skön säng på stadshotellet. Senare på kvällen kom åskvädret tillbaka med ännu större kraft än tidigare under dagen. Förundrade över naturens krafter såg vi ut över bergen runt staden. Regnet formligen vräkte ner, åskknallarna dundrade konstant över oss och den ena blixten större än den andra avlöste varandra och lyste upp himlen i flera sekunder i taget. Det här åskvädret slog verkligen alla andra oväder vi upplevt flera gånger om!
Distans: 85 km Snitt: 16,7 km/h Tid: 5h 10min
Start: 9.20 Ankomst: 17.55 Höjdmeter: 1025 m
Dagens karta
Onsdag 19 september
10-17 grader, sol
När vi tidigt på morgonen drog bort gardinerna från fönstret såg vi nu en knallblå himmel och berg som badade i morgonsol. Av gårdagens oväder syntes inte ett spår. Receptionisten upplyste oss om att det aldrig tidigare hade regnat så mycket i Slovenien under en och samma dag. Speciellt varmt var det dock inte i morgonluften märkte vi när vi väl satte oss på cyklarna igen och trampade vidare mot sydost mot Postojna.
På väg upp till Oblakov Vrh.
De första 15 kilometrarna följde vi floden Idrijica på väg 102. Sedan svängde vi av på en liten grusväg upp mot passet Oblakov Vrh på 721 möh. Trafiken var obefintlig och ju högre upp vi kom i den ganska trånga dalgången, desto mer fantastisk blev utsikten över de gröna skogarna och de gråa bergsmassiven längre bort.
Det var en fantastisk höstdag.
Detta blev dock inte dagens enda grusväg. Precis efter att ha åkt ut ur staden Idrija svängde vi på Eriks förslag av på något som på kartan såg ut som en ganska rak genväg mot Postojna. Genom att ta den här vägen skulle vi enligt Erik inte bara få en kortare väg, vi skulle också slippa trafiken på den större vägen mellan Idrija och Postojna. Eric lät sig motvilligt övertalas men lyckades inte dölja speciellt väl vad han tyckte över detta beslut när den sandiga grusvägen visade sig gå rakt upp i himlen i ett stort antal mycket täta hårnålar. När vägen efter byn Lome dessutom mer eller mindre försvann fick Erik höra ett och annat om varför man inte ska välja små grusvägar i bergen utan att kolla upp ordentligt på vilken höjd vägen går och också om vägen finns överhuvudtaget...
Utsikt från Oblakov Vrh mot norr.
Vi mötte inte en enda bil eller människa på vägen och givetvis fanns det heller inga som helst vägskyltar i korsningarna uppe i skogen. Vi chansade och såg till att vi åtminstone åkte åt rätt håll. Med stor förvåning märkte vi sedan att vi faktiskt hade kommit helt rätt i alla fall. Såhär i efterhand när det visade sig att allt gått bra var det kanske inte så dumt vägval i alla fall, men det hade nog lika gärna kunnat sluta med att vi i skymningen hade stått någonstans i skogen utan varken mat eller vatten och utan att ha en susning om var vi var någonstans.
På väg utför från dagens andra och högsta (960 möh) pass.
Några kilometer norr om Postojna hittade vi rum hos en farbror som nog var lite på lyset. Standarden var låg men det var också priset. Senare på kvällen passade vi på att byta var sitt par bromsklossar var då dessa slitits kraftigt under gårdagens regniga utförslöpa.
Distans: 92 km Snitt: 16,2 km/h Tid: 5h 40min
Start: 9.20 Ankomst: 18.50 Höjdmeter: 1425 m
Dagens karta
Torsdag 20 september
17-23 grader, sol
Grottan i Postojna.
I flera år hade vi pratat om att vi skulle vilja besöka grottorna i Postojna. Och nu var vi äntligen här! Det är ett av Europas allra största grottsystem med 20 kilometer långa gångar, gigantiska droppstenar och stora salar. Som besökare åker man först med ett litet tåg långt in i berget. Rälsen vindlar genom grottgångarna och ibland känns det som att man ska slå huvudet i droppstenarna som hänger ner i taket. Känslan påminde som en blandning mellan att åka berg- och dalbana och att följa med Indiana Jones när han flydde ut ur gruvan på en liten vagn i de fördömdas tempel.
I utkanten av Trieste.
Inne i grottan delades vi in i olika guidegrupper beroende på språk och föstes sedan runt på en entimmes tur genom de mest imponerande av grottans gångar och salar. Vi fick också se den sällsynta Olmen, en stackars salamanderliknande art som bara finns här och i några andra grottor vid Medelhavet. Den kallas också Human Fish eftersom dess färg ser ut som huden på en människa (typ en engelsman som solat sig lite för länge utan solkräm). Varelsen blir inte mindre märklig av att den dessutom klarar sig utan mat i flera år.
Múggiahalvön.
När vi kom ut ur den ganska kalla och fuktiga grottan igen kändes det som riktig sommar ute. Vi åt en kebabtallrik inne i stan och fortsatte sedan ner mot Medelhavet. Under de fem milen dit bytte vi både årstid och klimatzon. Under en av de längre nerförsbackarna kände man verkligen hur temperaturen steg med flera grader och såg hur skogarnas tallar gradvis byttes ut mot pinjeträd. Vi kom ner till Trieste som vi rundade i utkanten och stod snart nere vid havet i Múggiabukten. Igår vid den här tiden var vi ensammast i världen uppe i skogarna i bergen norr om Postojna och nu stångade vi oss fram i Múggias smått kaotiska trafik. Ibland är kontrasterna verkligen stora under en cykelresa som den här.
På cykelvägar mot Koper.
Vi rundade halvön som Múggia ligger på och kom nu åter in i Slovenien. Slovenien har nämligen en kuststräcka på några mil söder om Trieste. Vi passerade snabbt genom staden Koper och kom till Izola, en gammal fiskarstad längs den slovenska kusten. Här tog vi in på stans camping vid havet och åt pljeskavica modell större från campingrestaurangens grill till middag.
Väster om Koper går cykelvägen precis vid kusten...
Distans: 81 km Snitt: 19,3 km/h Tid: 4h 10min
Start: 9.20 Ankomst: 18.00 Höjdmeter: 425 m
Dagens karta
Fredag 21 september
19-25 grader, sol
Izola från ovan.
Vi var riktigt disciplinerade och gick upp redan strax innan sju efter att bara ha snoozat väcklarklockan två gånger. Kvart i nio var vi i väg och fortsatte längs kusten till Piran. En tant som kunde tyska hjälpte oss till rätta på de små vägarna. Sista biten åkte vi på en smal stenpir längs havet. Piran är en av Sloveniens allra mest kända turistorter. Den gamla staden ligger längst ut på en udde. Smala gränder vindlar mellan de gamla stenhusen med fönsterluckor i olika färger. Mitt i Piran ligger ett vackert torg varifrån man kan gå längs havet ut till udden. Två kilometer söder om Piran ligger grannstaden Portorož, en stad som kan beskrivas som Pirans raka motsats. Här trängs moderna hotellanläggningar med breda strandpromenader och de gamla vanliga turistbutikerna som säljer billiga solglasögon, badkläder och krokodilluftmadrasser.
Piran.
Från Portorož följde vi en välskyltad cykelväg mot kroatiska gränsen och cyklade snart in i det 24:e landet som vi rest i med cykel. Vi befann oss nu på den stora halvön Istrien, som brukar beskrivas som det "nya Toscana". Istrien är också mycket likt Toscana, med stenhus med orangea tegeltak, fruktträd och cypresser samt framför allt - backar upp och ner utan ände... Byarna ligger precis som i Toscana strategiskt placerade högst upp på kullarna, något som antagligen är jättebra när man ska försvara sig mot fientliga krigshärar, men inte när man ska locka cykelturister. Istrien hörde länge till Venedig, och fortfarande är halvön officiellt tvåspråkig (kroatiska och italienska) även om bara 7% av befolkningen fortfarande har italienska som modersmål. Runt 90% av den italienska befolkningen fördrevs och flera tusen mördades av jugoslaviska kommunister precis efter andra världskrigets slut.
Vindlande gränder i Grožnjan.
En av de allra mest pittoreska byarna på Istrien heter Grožnjan. Den lilla byn ligger (såklart) högst upp på en kulle vid en klippbrant med kyrktornet som riktmärke. Trånga kullerstensgator med avsevärd snubbelrisk leder mellan gamla stenhus där konstnärer ofta har sina ateljéer. Nu i september hade de stora turisthorderna åkt hem och vi hade stan nästan för oss själva. Vi insöp den lugna och rogivande atmosfären tillsammans med en spaghetti carbonara på torget. Precis när vi skulle åka dök också en amerikansk kille upp på torget. Han hade sagt upp sig från jobbet och sålt sin lägenhet och var nu på väg genom Europa på cykel utan någon större planering och tidsplan. Han berättade för oss att han skulle hålla på tills han tröttnade och sedan åka hem igen. Det lät som ett ganska skönt liv men det kanske är ännu härligare om man visste att en bostad och ett jobb väntade på en där hemma.
På väg ner från Grožnjan.
Från Grožnjan gick det sakta utför på en synnerligen dålig grusväg med mängder av stora stenar. En ganska onödig nerförsbacke var det också, då vi snart fick klättra uppför igen mot byn Motovun, som också den såklart ligger högst upp på en kulle. Backe upp och backe ner fortsatte vi sedan till Pazin, mitt på Istrien. Här bodde vi på ett fint hotell med milsvid utsikt över bergen och åt resans kanske godaste och mest prisvärda pizza på hotellets restaurang.
Motovun.
Distans: 79 km Snitt: 14,8 km/h Tid: 5h 20min
Start: 8.50 Ankomst: 18.15 Höjdmeter: 1150 m
Dagens karta
