Onsdag 11 juli

7-20 grader, växlande

De första två milen idag gick på cykelvägar i Ennstal till Lienz. Vi stannade och köpte nya slangar och diskuterade också om vi skulle köpa reservdäck. Dock kom vi fram till att risken för att ett däck exploderar ju är ytterst liten. Hur många gånger har vi inte släpat på reservdäck i hundratals mil utan någon nytta? Ett mycket dumt beslut skulle det visa sig senare under dagen...

Det flöt på bra nere i dalen till Stein an der Enns. Solen sken även om hotande regnskurar syntes runt omkring oss. Medan vi åt lunch i Stein kom en rejäl skur, men då satt vi ju inne i värmen med två goda pizzor. Två bönder med en riktigt grov österrikisk dialekt satt vid bordet bredvid och försökte utan större framgång få med oss i samtalet.

Pizzorna var en perfekt uppladdning inför eftermiddagens kraftprov, klättringen upp till Sölkpass på 1788 möh. Efter en första knick upp från Stein an der Enns var klättringen ganska snäll upp till byn St. Nikolai. Vi undrade länge var vägen egentligen skulle korsa berget. Var vi än tittade såg vi ingen naturlig passage. Förklaringen kom snart då vi såg de branta och långa serpentinerna försvinna rakt uppför på den ljusgröna bergssidan. Solen sken på den vita nysnön som täckte bergen runt omkring. Det var helt klart det vackraste passet som vi klättrat över i Österrike.

Belöningen nerför blev dock kort. Efter några snabba härliga svängar exploderade Erics bakdäck med en smäll som troligen fick folk på flera kilometers avstånd att tro att det pågick någon slags revolverduell uppe vid Sölkpass. Det var bara slamsor kvar av slangen och ståltrådskanten på däcket hade helt slitits upp. Ett reservdäck från cykelaffären i förmiddags skulle ha suttit fint här… Nu hade vi sån tur att det låg en restaurang bara några hundra meter därifrån. Vi gick ner dit och ringde efter en taxi som skjutsade ner Eric och cykeln de drygt två milen till Murau där vi ändå hade tänkt avsluta dagens etapp. Erik fortsatte ner till Murau på cykel och kunde fortsätta njuta av de härliga svängarna nerför. Taxichauffören bokade rum åt oss på vägen så att Erik bara hade att svänga in i garaget och parkera när han kom fram till Murau en halvtimme senare.

Allting löste sig på ett otroligt smidigt sätt, men då hade vi både en rejäl dos tur och väldigt gynnsamma omständigheter. Men vad hade vi gjort en sen söndagskväll i ödemarken i ett land där vi inte kan språket…? Dagens läxa att skriva upp får alltså bli: Ta alltid med ett reservdäck oavsett var man ska cykelsemestra!

Distans: 108 km Snitt: 17,3 km/h Tid: 6h 15min
Start: 9.30 Ankomst: 20.00 Höjdmeter: 1450 m

Dagens karta

Torsdag 12 juli

18 grader, växlande med skurar

Vi började med att fixa cykeldäcket på Intersport i Murau. Det fick bli både ett och två besök i affären då Eric lyckades tappa muttern till snabbkopplingen någonstans på vägen. Vi fortsatte sedan på en liten cykelväg längs floden Murs södra sida. Den lilla grusvägen gick dock inte alltid nere vid floden utan en hel del upp och ner på bergssidan ovanför floden. Vi handlade och åt lunch i Stadl an der Mur och klättrade sedan uppför till byn Flattnitz på 1400 möh.

Frånsett några knickar vid ett kraftverk var det en ganska snäll stigning där vi kunde hålla en ganska jämn och förhållandevis hög fart uppför. Desto brantare var det sedan utför. Hastighetsmätaren fick använda även de högre siffrorna på den breda och ganska raka vägen ner till riksväg 93. Brant var det också lite senare ner till Feldkirchen men då hade vi först återigen cyklat några kilometer uppför genom en vacker och trång ravin.

Dagsetappens sista två mil avverkade vi i snabb takt längs södra sidan av sjön Ossiacher See. Det låg många fina campingar på gräsängarna ner mot det gröna vattnet. Vi stannade i Heiligen Gestade och premiäruppsatte det nya tältet som vi hade köpt i Amstetten. Det kändes närmast spatiöst med så mycket plats. Tänk bara en sådan lyx det är att inte behöva ligga raklång utan att även kunna vända på sig under natten...

Distans: 91 km Snitt: 18,4 km/h Tid: 4h 55min
Start: 10.30 Ankomst: 18.30 Höjdmeter: 1050 m

Dagens karta

Fredag 13 juli

28 grader, sol

Varningsklockorna borde ha ringt redan till frukosten. Efter en resa med så mycket strul borde vi aldrig ha åkt iväg nu när det dessutom var fredagen den 13:e. Vi cyklade in till Villach och såg fram emot att få klättra uppför bergväggen söder om stan. Gränsen till Slovenien hägrade högst uppe på bergskammen vid Wurzenpass. Samtidigt bestämde sig en dam för korsa vägen och ställde sig på cykelvägen och väntade på grön gubbe. Eric som kör först tvingas stanna snabbt och hinner aldrig klicka ur fötterna från pedalerna utan välter stillastående och tar emot sig med höger hand. Ganska odramatiskt egentligen om det inte vore för att handleden fick ta emot hela vikten av en cykel på ca 35 kg.

Eric skakade av sig och vi fortsatte uppför mot det tokbranta Wurzenpass med ömmande handled och klarade till och med det 600 meter långa partiet med hela 18% lutning, en av de allra brantaste vi har cyklat i någonsin. Skyltar upplyste bilisterna om att det skulle växla ner till ettan vid backens början. Där backen äntligen slutade cyklade vi in i ett för oss nytt land; Slovenien. Det tog emot oss med en rejäl nerförsbacke men Eric kunde nu inte njuta speciellt mycket då handleden gjorde ondare och ondare. Vi besökte vårdcentralen i Kranjska Gora och fick ett bandage men också en stark rekommendation att åka till sjukhus för att få handleden röntgad.

Ännu så länge var förträngningsmekanismen alltför stark och det fanns inte i vår värld att den där löjliga omkullkörningen skulle kunna tvinga oss att avbryta resan så vi gick för att äta lunch på pizzerian vid kyrkan. Här fick vi klart för oss att man inte ska säga "large coke" när man vill ha en stor kola - det kan hända att man istället får en öl vid namn Laško... Från det att vi satt oss vid pizzerian steg dock smärtkurvan rakt upp i himlen och att åka till sjukhus kändes helt plötsligt inte bara som ett alternativ utan något helt nödvändigt. Turistbyrån hjälpte oss att boka rum hos en familj längs gågatan i Kranjska Gora och vi gick dit och beställde taxi till sjukhuset i Jesenice.

Eric tillbringade sedan eftermiddagen på akuten i Jesenice och kom senare tillbaks till Kranjska Gora med en gipsad underarm i mitella och med diagnosen trolig handledsfraktur med en bedömd läketid på sex veckor. Erik hade under tiden cyklat upp till passet Vršič på 1611 möh och njutit av det helt fantastiska landskapet. Under kvällen började faktumet att smälta in; vi skulle för första gången tvingas avbryta en resa.

Bedrövelsen blev dock mindre när vi kläckte idén om att det kanske inte behöver betyda ett definitivt slut på resan utan bara en ofrivillig paus. Vi kollade med våra arbetsgivare om vi kunde ändra semestern till september och frågade familjen vi bodde hos om vi kunde ha kvar våra cyklar till dess i deras garage. Inga problem sa både de och arbetsgivarna, så vi kunde ganska nöjda trots allt boka flygbiljetter hem till Sverige från Ljubljana redan till söndagen.

Distans: 34 km Snitt: 14,3 km/h Tid: 2h 20min
Start: 9.40 Ankomst: 13.20 Höjdmeter: 675 m

Dagens karta

Lördag 14 juli

32 grader, sol

Eric låg för ankar med högerarmen i gips och Erik var sympatisjuk. Stieg Larsson stod för underhållningen med sina böcker Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden, två böcker synnerligen väl lämpade för sträckläsning på den skuggiga balkongen. Den varma sommarkvällen tillbringade vi på torget i Kranjska Gora med god mat, vin och en lite skränig kabaré på torgets utomhusscen. Det hade varit svårt att tänka sig en bättre plats att behöva stanna på. Stan är helt enkelt otroligt mysig och ligger fantastiskt vackert alldeles nedanför de branta bergen. Landskapet påminner mycket om det i de italienska Dolomiterna med gröna skogar och gråa berg som stiger mot den knallblåa himlen i fascinerande formationer.

Söndag 15 juli

34 grader, sol

Vi packade våra väskor och sa på återseende till både våra cyklar och familjen som vi bodde hos. Sonen och hans flickvän skjutsade oss sedan de åtta milen till flygplatsen utanför Ljubljana och följde med oss ända till incheckningen. Hela vistelsen i Slovenien har verkligen kantats av vänliga och hjälpsamma människor. Ett bättre intryck av ett för oss nytt land hade vi inte kunnat få.

Flyget hem gick över Wien och vi landade i Stockholm i åttatiden på kvällen. "Borta bäst men hemma bra" var väl vår slutsats efter denna minst sagt snöpliga ändring av resplanerna. När vi senare under veckan såg hur kvicksilvret steg till nya rekordnivåer med upp till 45 grader på Balkan och hörde om hundratals dödsoffer kändes det dock inte alldeles tokigt att fortsätta resan i september med förhoppningsvis betydligt mer cykelvänliga temperaturer...