Vägen till Col de Tende går upp för bergssidan i
bakgrunden. Fortet syns svagt högst upp.

Måndag 9 juli

13-27 grader, växlande

Dagens klättring upp till Col de Tende började mer eller mindre vid campingen i Fontan. Vi passerade den fina bergsbyn Tende (800 möh) på väg upp mot passet och gränsen till Italien. Det var betydligt mindre trafik på stora vägen idag på måndagsförmiddagen än under gårdagen. Antagligen är det väldigt många italienare som är på hemväg från kusten just under söndagskvällen. Det är dock först efter Tende som vägen börjar branta till och övergår i serpentiner. På 1200 möh delar sig nya och gamla vägen. Bilvägen tar då vägen genom en fyra kilometer lång tunnel under passet som byggdes redan 1882. Vi tog istället den gamla vägen, en smal grusväg som i mängder med korta serpentinkurvor klättrar rakt uppför berget de sista 700 höjdmetrarna upp till passet och det gamla fort som ligger där på gränsen mellan Italien och Frankrike. Det var en fascinerande klättring som gick betydligt lättare än vad vi trott. Vinden blåste kall uppe på toppen så början av nedfarten, som är asfalterad hela vägen, fick ske med både träningsoverall och handskar för första, men långt ifrån sista, gången under resan.

 

Col de Tende.

Backen slutade tre mil senare i Borgo-san-Dalmazzo, där vi var inne på stadens turistbyrå och fick en förteckning över traktens campingar. Vi valde ut den mest lämpliga inför morgondagens etapp, campingen i Demonte sexton platta kilometer västerut. Det var ett tag sedan vi cyklade i en italiensk stad, vi hade glömt bort det fascinerande samspelet i trafiken. Trots att ingen verkar ha koll på vem som har företräde eller vad de breda vita strecken som är målade tvärs över vägen betyder, så fungerar det ändå mot alla odds. Mest iögonfallande blev det när en hel skolklass på cykel skulle svänga vänster och ta sig igenom en hårt trafikerad korsning; bilar och cyklande barn i en enda röra mitt ute i korsningen och ändå så klarade sig alla helskinnade över på andra sidan!

Distans: 86 km Snitt: 16,1 km/h Tid: 5h 20min
Start: 9.15 Ankomst: 19.30

Dagens bilder i fotoalbumet!

På väg upp för den smala vägen till Colle Valcavera.

Tisdag 10 juli

14-28 grader, växlande

En ny dag och ett nytt pass, denna gång det mycket vackra men okända Colle Valcavera. Den mycket smala vägen börjar i Demonte, 740 möh, och går brant uppför genom den grönskande dalen Vallone dell´Arma upp till ca 1800 möh. På vägen passerade vi små byar där korna gick rakt över gatorna och invånarna var upptagna med höskörden. Här har det nog inte hänt speciellt mycket de senaste 50 åren. När vägen sedan lämnar dalen går den rakt uppför berget i ett landskap med blomsterängar och höga forsande vattenfall. Passet ligger på 2416 möh. Man kan där välja mellan att ta asfaltsvägen österut mot Pradléves (via Giro d'Italia-passet Colle Fauniera någon kilometer bort), eller göra som vi, ta grusvägen västerut ner i den oerhört vackra grytliknande dal som breder ut sig nedanför, omgiven av höga snöklädda berg.

Vi har just lämnat själva passet och är inne i den vackra dalen. Tältet satte vi upp strax nedanför sänkan mitt i bild.

Vägen är i stort sett bara en traktorstig, det är helt folktomt och dalen befolkas enbart av mängder med murmeldjur, små roliga krabater som ser ut som en korsning mellan kanin och bäver. Vi satte upp tältet på knappa 2500 möh på en kortvuxen gräsäng vid en liten tjärn precis nedanför snöfläckarna på bergssidan. Medan vi åt middag några hundra meter från tältet gick ett murmeldjur sakta förbi i närheten och åt blommor genom att hålla stjälken i framtassarna. När vi tre veckor senare kom hem till Sverige igen är denna dal ett av våra bästa minnen från hela resan, att få vara i detta folktomma paradislandskap var verkligen något alldeles extra.

Utsikt från middagsplatsen. Till vänster syns vägen från Colle Valcavera.

Distans: 29 km Snitt: 7,7 km/h Tid: 3h 45min
Start: 9.20 Ankomst: 17.20

Dagens bilder i fotoalbumet!

Eric på väg ner för Colle del Mulo, strax innan
vi tog av packningen.

Onsdag 11 juli

17-26 grader, växlande

Vi vaknade utsövda trots en kall natt under den stjärnklara himlen på fjällheden. Från tältplatsen hade vi tänkt att lämna dalen över passet Colle del Mulo på 2527 möh via en stenig traktorväg. Innan krönet hann vi precis säga att vägen borde bli bättre på andra sidan. Några meter senare blickade vi förstummade ut över en stupbrant bergssida där vägen, istället för att bli bättre, övergick till en smal vandringsstig mer lämpad för bergsklättring. Vi försökte till en början leda cyklarna med packningen på, men ganska snart tog vi av väskor och tält, och bar cyklarna över stenblock, forsande bäckar och lutande snödrivor. Vi började förstå varför vi aldrig läst om några andra cyklister som valt det här passet...

Några hundra höjdmeter längre ner, på asfaltsvägen mot Marmora (som vi uppenbarligen hade kunnat åka på via Colle Fauniera) gick ännu en eker på Eriks bakhjul. Det känns lika trist och oförklarligt varje gång det har hänt under resorna. Närmaste cykelaffär fanns i Dronero nästan fyra mil bort, så vi fick ändra planeringen och strunta i passet Colle Sampeyre över till just Sampeyre och istället rulla ner till Dronero i sakta mak genom den branta dalen Val Maira. Först hann vi dock med en rejäl lunch på byn Marmoras enda restaurang, där en stor del av byns invånare måste varit samlade. Ljudvolymen på samtalen var mycket hög. Vi fick ingen meny utan alla fick automatiskt samma mat, fem mer eller mindre välsmakliga rätter som serverades i rask takt efter varandra. Först skinka, sedan ravioli, därefter kyckling och broccoli följt av ost och som avslutning en god nötkaka till dessert. Där hade vi kunnat sitta hela eftermiddagen och äta om vi hade haft tid...

Utsikt från asfaltsvägen, någon mil innan Marmora.

Två timmar senare hade vi kommit fram till Dronero och den lokale cykelreparatören. Han bytte hela tio ekrar på Eriks bakhjul. På något mystiskt sätt hade flera ekrar slitits på samma ställe intill navet. Nu satte cykelreparatören även dit en skyddsskiva i plast och därefter fick vi inga fler ekerbrott under resan. Förhoppningsvis var plastskivan lösningen på Eriks problem med ekrar som gick av på löpande band. Strax innan sex kunde vi sedan lämna Dronero och cyklade i snabb takt in i nästa floddal, Valle Varaita och campingen i byn Frassino på 750 möh, nio kilometer innan Sampeyre dit vi enligt den ursprungliga planeringen skulle kommit nerför från passet.

Distans: 83 km Snitt: 15,2 km/h Tid: 5h 30min
Start: 9.00 Ankomst: 19.45

Dagens bilder i fotoalbumet!