Onsdag 25 juli
20-26 grader, växlande
De första fem milen mellan Naturno och Bolzano genom Adiges dalgång gick snabbt med undantag för en felkörning i Merano. Den italienska vägskyltningen var som vanligt inget att förlita sig på. Att ha en karta i skala 1:400 000 som vi hade köpt av rena snålhetsskäl är inte att rekommendera, det är omöjligt att hitta i städerna när vägskyltningen är så bristfällig som ofta är fallet i Italien. I Bolzano hade vi tänkt äta lunch på McDonald´s men restaurangen var tydligen nedlagd så det fick bli en av våra oräkneliga yoghurt och brödluncher istället.
I Bolzano var vi redan under vår resa Touring Italia mellan Linköping och Rom sommaren 1998. Då åkte vi helt oförberedda upp för det krävande Karerpass, eller Passo Costalunga som det heter på italienska. Det var då vårt första riktiga pass och ovana som vi var tvingades vi gå uppför de flesta av de 26 kilometrarna. I år hade vi sett fram emot att bevisa för oss själva hur mycket bättre tränade vi var, här skulle det precis som tidigare under resan inte gås en meter. Därför blev vår besvikelse stor när vägen var avstängd på grund av vägarbete. Den arrogante vägarbetaren som inte förstod ett ord tyska eller engelska vägrade att släppa förbi oss även som vi lovade att gå förbi platsen där de arbetade. Det borde inte ha varit några problem då vägen var öppen under andra tider på dygnet. Han ville nog bara visa vem det var som bestämde.
Erik närmar sig en av många serpentiner på den mycket branta omvägen.
Högst uppretade blev vi istället hänvisade till en omväg på tio kilometer och åtskilliga hundratals höjdmeter, en smal dålig väg som helt saknade vägskyltning och som heller inte fanns markerad på vår karta. Vår räddning var att de flesta i byarna på bergssidorna pratar tyska och kunde hjälpa oss när vi behövde fråga om vägen, och det behövde vi vid varje korsning. Genomsnittslutningen de första elva kilometrarna var drygt 10%. Kopiöst brant var alltså ordet. Dessutom gick vägen utför längre fram så vi tappade mycket av det vi klättrat uppför. Nio kilometer innan Karerpass anslöt vi till den riktiga vägen i byn Welschnofen. Därifrån cyklade vi vidare uppför de sista 600 höjdmetrarna upp till passet på 1752 möh. Trots omvägen på tio kilometer och de extra höjdmetrarna tog vi ändå passet på kortare tid än 1998, så vi kände oss övertygade om att vi hade klarat av den riktiga vägen utan några som helst problem.
Högt ovanför Eggental där vår planerade väg gick.
Från passet gick det sedan snabbt utför till Vigo di Fassa. Här tältade vi i skogen 1998 då vi hade insett att det inte fanns någon camping i byn. Nu såg vi att hade vi åkt 500 meter längre ner i byn så hade vi sett campingskyltarna till grannbyn två kilometer bort... För att nå vår planerade övernattningsort Canazei drog vi på den sista milen och kom fram till campingen strax före nio efter en dagsetapp på drygt elva mil.
Distans: 111 km Snitt: 15,3 km/h Tid: 7h 15min
Start: 9.00 Ankomst: 20.50
